Hipp som happ så har jag nu sex dagar ledigt i sträck. Med en semesterdag och en halv kompdag så blir det så. Det känns på ett sätt väldigt skönt eftersom jag då helt kan rå mig själv utan att tänka på något jobb. Själv till på fredag, sen är guldklimparna med mig igen.
Vara med mig själv, ta mina egna beslut. Vara i min egen bubbla helt enkelt.
Har fortfarande inte riktigt fattat det som drabbat min arbetskamrat. I fredags pratade vi och vi hade nästan daglig mejlkontakt i tjänsten. Passerade varandra i korridorerna och hejade. Nu kämpar han för sitt liv. Det är väldigt svårt att ta in känner jag. Ovissheten är nog värst, att inte veta.
En del minnen hemsöker mig. Om resor i tjänsten och hur tålmodig han var med mig. Hur han aldrig ville något illa och alltid var vänlig emot mig. Ja, det är märkligt hur fort det kan gå. Hur det bara förändras och nu är det ju en väldigt stor risk att han aldrig kommer tillbaka till jobbet igen. Så allvarligt är det.
Lever verkligen i en egen bubbla just nu. Synkar dåligt med vissa saker. Satt i lönesamtal idag på jobbet och fick beröm för hur jag sköter mitt jobb. Det går liksom inte in hela vägen, eftersom min egen uppfattning inte alls är så ibland. Det är svårt att inse att man duger.
Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta. Inte med någonting egentligen som det känns den senaste tiden. Bara är.
Vet bara att barnen kommer på fredag. Det är liksom det enda som gäller för mig just nu. Sen hur vi ska göra i påsk med saker och ting när man ingen släkt eller traditioner har kvar efter skilsmässan, det blir liksom inte så viktigt.
Försöker inte att oroa mig för saker och ting, utan tar en dag i taget.
Är nog inte riktigt grundad i det som kallas för livet just nu. Både på gott och ont.
Lägger ut två bilder på mig själv. Bra träning för mig själv. Att kunna se sig själv så att säga.
jerryolsson.se 