Andligheten som tog paus

Vart tog det andliga i mig vägen? I det jag delvis satte hoppet om allt som sker och förklaringarna? I det som jag förnimt sedan många år? Det som är grunden för skolan här på jorden. Vart tog allt detta vägen?

mars 2014

Människor säger till mig att lär jag mig att meditera, komma ner i mig själv så återuppstår kontakten. Jag vet inte jag. Är nog lite rädd. Hade under vintern tendenser som skrämde mig lite. Vågade inte lita på dem helt enkelt.

Har nu efter mycket om och men läst ut en bok nu som handlar om en kvinna och hennes kontakt med änglar. Normalt sätt så hade jag bejakat mycket av det hon skriver, men nu blir jag nästan arg över vissa saker. Så hade jag aldrig reagerat för 10 år sedan…

Pendeln har nog fortfarande svängen kvar åt det skeptiska och att ingenting får komma för nära. Inte ens jordiska människor. Blir också så trött på de som hävdar att saker och ting kan ligga utanför oss själva. Att vi liksom är oberoende och kan ta avstånd från det som vi inte tycker om hos oss själva, där ansvaret alltid är någon annans. Där man själv går fri. Ingen går fri! Som om vi lever i en liten isolerad kub av godhet till 100%. Det här livet har givit mig sådant, både inom mig själv och hos andra.

Lorna Byrne skriver en vacker historia om sitt liv med änglarna i boken Änglar i mitt hår.

Det är hennes upplevelse och hennes verklighet. Fast jag som läsare måste ju förhålla mig till den på något vis och lätt vore ju att avfärda allt som nonsens och hjärnspöken. Så tror jag många gör så fort det kommer till saker som de inte kan förklara med sitt intellekt, då slår man hellre ifrån än ens försöker att förstå hur en annan människa tänker och fungerar.

Men jag måste själv erkänna att jag har problem med Lorna Byrne och vissa delar av det hon skriver. När hon beskriver Satan och att den energin ligger helt utanför henne, då liksom hajar jag till:

Jag befinner mig i ständig kamp med djävulen. Djävulen försöker göra det svårt för dem som har en mycket stark tro – och lyckas också ofta på kort sikt. Men jag vet att det inte spelar någon roll hur intensivt Satans onda krafter än försöker förstöra arbetet, för Gud och änglarna vinner alltid i slutänden.

För det första så tror jag inte på Satan som ett eget begrepp, något som är helt utanför oss själva. Det är att göra det alldeles för lätt för sig. Vi är en del av allt och då ingår även sidor som vi inte tycker om, och som Byrne då kallar för Satan. För det andra så låter det på henne som om det är en tävling, att det handlar om vem som ska vinna eller inte. Vadå vinna? Vad för någonting? Det enda man kan vinna (gillar inte det ordet alls) är att acceptera den man är, med både det så kallade goda och det så kallade onda.

Att det är en egen fristående kraft som vi inte själva är en del av, det är för mig nonsens. Sen kan man välja att göra goda eller onda handlingar, men det är en helt annan sak. Ingen är till 100% något av någonting utan vi är en mix av allting. Men många väljer att av olika anledningar bejaka det destruktiva och det som förstör inom en. Svart eller vitt existerar inte, ingenstans tror jag. En person sa till mig att ju äldre hon blev, ju gråare blev saker och ting. Då menade hon inte det på ett negativt sätt, utan just på detta att allt har ofta två sidor och kan man se det, kan man få ihop helheten utan att tro att sanningen bara ligger år ett håll, då blir saker och ting gråa. Inte svarta eller vita.

Fast vad vet jag? Det är bara mina egna tankar kring det hela. Min egen andlighet eller vad man ska kalla det. Är så jordisk just nu som man kan bli i långa perioder. Det enda jag vet är att vi alla är en del av allt, oavsett vilken etikett vi sätter på det. Utifrån det måste man sedan jobba med sig själv och det symptomatiska med boken är att hon inte med ett ord nämner ordet karma. För mig är den insikten central och väldigt viktig att förstå. Det du ger ut, det får du tillbaka. Kanske inte nu, kanske inte ens i nästa liv, men det finns för alltid hos dig. Det du gör mot andra, det gör du också emot dig själv. Karmalagen pratar hon ingenting om, vilket jag tycker är lite märkligt, men som sagt, vi har alla vår väg, tro och vandring att gå.

Mycket är fint i boken. Mycket vill jag tro på. Änglar som viskar till oss, i det lilla och i det stora. Det som förhindrar är vår otålighet att ställa frågor hela tiden utan att vänta på svaren. Vi missar änglarna just för att vi är så otåliga.

Vad vet jag? Jag vet ingenting och ändå så vet jag allt. Vill finna acceptans och lindring. Ber om hjälp med den bön som Byrne själv fått av ärkeängeln Mikael:

De helande änglarnas bön,
som bärs från Gud av Mikael, Hans ärkeängel.
Låt Dina helande änglar,
Din himmelska härskara sänka sig över mig
och över dem jag älskar.
Låt mig få känna kraften
från Dina helande änglar,
och ljuset från Dina helande händer.
Låt helandet börja
på det sätt som Gud vill.
Amen.

Vill ju förstå och vill ju veta en massa. Just detta är både min glädje men även min sorg. Otålig, så otålig att jag fäller krokben både för mig själv och ibland andra. Gör människor besvikna och ledsna när jag själv inte orkar stå upp hela tiden. Visst är det lätt att bli missmodig när jag tänker tillbaka. Det tar tid. Det tar sådan tid vissa saker.

En sak i taget. Men tro aldrig att du är helt ensam.

3 svar till “Andligheten som tog paus”

  1. Tofflan: Jo, enligt de lärde väl och vissa ”böcker” så var det väl så… men jag har lite svårt som jag skriver att ta in just detta med antingen eller.
    Boken finns hos mig.

  2. Låter som en mycket intressant bok som jag vill läsa! Änglar tror jag på stenhårt.
    Var förresten inte Satan en FALLEN ängel, dvs ängel från början, men sen… tvärtom??

Kommentarsfunktionen är stängd.