Det finns situationer i livet som en del människor har svårt att handskas med. Man biter ihop och försöker men den kommer alltid att vara där, den där klumpen i magen. Den blir större om man inte har så mycket att säga och om man liksom bara varit still. Nu kan jag väl förstå syftet, men det finns ändå en anspänning där för dom som inte är så framåt och har ordet inför många människor. Nog om det.

I natt vid 4-tiden så jamade Maxi och ville ut. Jag vägrade att släppa ut honom. Detta beror på att han den senaste tiden gått upp till grannen ovanpå och ätit ur matskålarna för de katter som bor där. Jag gillar det inte alls och det är just på natten när alla sover som han passar på.

Han jamade på och jag kunde inte sova på grund av det. Alla andra snusade så gott, men inte jag. Vid 5-tiden fick jag nog, det hade ljusnat en del och jag bara kände att jag måste få sova lite till. Då släppte jag ut gaphalsen och frågan är ju om han var upp och käkade igen? Jag tror inte det eftersom jag brukar höra när han hoppar upp på grannens balkong. Nu var jag säkert vaken en halvtimme till och då hörde jag ingenting.

Som löken på laxen kände jag mig lite snorig. Bara sådär och det har inte släppt under dagen. Det har heller inte blivit värre, men jag känner ju att det är något skit som trilskas med mig. Men se, det ska INTE få stoppa min morgondag och det som då står på programmet. Så är det bara!

Nu ska jag snart ställa mig vid spisen igen och fixa käk. Pannbiff med potatis, lingonsylt och brunsås. Vi är två som älskar det, en som är neutral och en som hatar det. Men ibland blir det mat som inte alla tycker om. Det är svårt att undvika. Har köpt hem några fryspizzor om motståndet mot gubbens middag är total! Man ska då tänka på allt.. (;-)