Den senaste tidens uppmärksamhet kring Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar gör mig ganska nedstämd. Inte för hennes och Moa Hjelmers agerande och lilla protest, för den tycker jag var fin och snyggt gjord, utan mer för vissa reaktioner kring detta. Det gör mig uppgiven och ledsen att många fortfarande blir så hatiska när homosexuellas rättigheter stöds och på detta sätt får uppmärksamhet världen över.


Tänk att dessa naglar skapar ett sådant ståhej…

Att Jelena Isinbajeva säger som hon gör kanske inte är så förvånande. Skulle hon kunna säga något annat i den position som hon befinner sig i? Men att hon tar i såsom hon gör och på ett sådant förminskande sätt ser på de som älskar människor av samma kön, det gör mig nedstämd. Inte arg, inte stridslysten eller så utan nedstämd. Självklart så ska människor följa de lagar som gäller i ett land, men man måste väl ändå för den skull få protestera emot dem om man anser dem tokiga? Respekt eller inte, frågan är ju vem som visar respekt för vem?

Frivillig kärlek kan väl aldrig vara fel mellan två vuxna människor? Vilken värld mår bra i längden av att en minoritet tvingas gömma sig och smyga med sina känslor?

Att journalister sedan inte kan låta bli att fråga Abeba Aregawi om detta är kanske inte så konstigt eftersom det varit sådant fokus på detta den dag hon vann. Då får vi svaret att hennes tro inte tillåter samkönade relationer och då sjunker jag bara ner i soffan än mer. Tala om att gömma sig bakom religionen och inte själv stå upp för de åsikter man faktiskt har. Det är bättre än att liksom gömma sig bakom religionen och jag hade haft mer förståelse då än detta eviga hänvisande till religionen i olika frågor.

Jag har också varit ute på nätet och kollat kommentarer och reaktioner efter detta med Green Tregaros regnbågsfärgade naglar och jag slås återigen över att frivillig kärlek mellan två vuxna människor kan skapa sådant hat. Varifrån kommer detta hat? Har själv fått mig en släng av sleven men det kan jag ta. Jag är för gammal för att ängslas över vad folk anser om mig. Jag bryr mig inte längre och orkar faktiskt inte gå i försvarsställning hela tiden och förklara mig, men för 25 år sedan så var jag livrädd att visa vem jag var. Och detta var i Sverige! Kan ju bara tänka mig hur de har det i Ryssland idag… (;-(

Den enda gemensamma nämnare jag kan se där hatet är som störst är faktiskt kyrkans inflytande över människor. Religionen och dess tolkare är av outgrundliga anledningar ofta negativa och ibland rent hatiska och har svårt att se kärleksbudskapet som överordnat allt annat. Det förvånar mig och gör mig också nedstämd.

Att islamistiska länder fängslar och till och med dödar homosexuella vet vi ju om, men det pratas det väldigt sällan om. Undantaget artikelserien av DN, Muslim och homosexuell.

En religion som knappt låter homosexuella få existera utan tvingar dem till ett liv i garderoben, det är liksom en parameter som glöms bort när man försöker diskutera det negativa med islam. Det oroar mig.


För mig en flagga som står för mångfald.

Svenska kyrkan har kommit långt i detta med att acceptera homosexuella relationer och det är för mig en välsignelse. För jag vet hur det var för 30 år sedan och jag minns hur jag själv debatterade med folk som på fullaste allvar tyckte att homosexuella inga rättigheter alls skulle ha. På ett sätt som det idag låter i många länder runtom i världen faktiskt.

Men det känns som om vi kommit förbi det där i Sverige och att då få ta del av den kamp som andra homosexuella tvingas till i andra länder, många som ligger väldigt nära oss också, det gör mig uppgiven och nedstämd. Att då även importera dessa åsikter utan reaktioner genom andra religioner, det skrämmer mig väldeliga men det får man knappt ta upp idag. För då är man intolerant och jag vet inte vad… det gör mig orolig som sjuttsingen att det är på det viset i dagens Sverige.

För i ett internationellt perspektiv så är Sveriges hållning väldigt ovanlig och vi måste vara rädda om den liberalisering som vår egen kyrka nått fram till. Tyvärr är det ju så att i andra kristna länder så dominerar en helt annan syn och det påverkar faktiskt vad människor själva tycker. Ryssland och Uganda är två exempel på där toleransen och förståelsen sjunkit ju mer makt kyrkan fått. Jag såg en dokumentär från Uganda och synen där var ju totalt präglad av vad kyrkan tyckte. Ingen verkade tänka själv utan de hänvisade hela tiden till pastorerna och deras i mitt tycke hatiska inställning. Skrämmande var det för mig att se detta.

Det faktum är ju att ju mer sekulariserat ett land är, ju mer acceptans finns det för homosexuella. Svenska kyrkan är för mig ett undantag i detta och min förhoppning är att fler länder, oavsett religionstillhörighet, ska följa efter och istället fokusera på det som är viktigt och som betyder något för människor. Att älska någon av samma kön kan inte ha en sådan stor betydelse och skapa ett sådant hat utifrån vad en religiös tidskrift säger enligt vissa tolkare. Eller?

Debatten om homosexuella skapar ställningstaganden och diskussion. I det har Green Tregaro lyckats.