Mamma & pappa

Man ska ju inte tänka tillbaka och problematisera för mycket. Då är man ju en av de som “inte släpper taget” och inte vill/kan gå vidare. Jag tänker själv på det sättet ganska ofta om andra och kan ibland känna att vissa inte förmår att gå vidare. Kanske är jag en av dem?

Tänker ofta på mamma och pappa. Frånvaron av dem. Hur jag ser på andra som har sin mamma eller pappa kvar och vid sin sida. Stödet och stadgan. Att ha någon där som bryr sig om en. Ibland så gör det så ont i mig att vara ensam. Att inte ha det där stödet, det självklara och det som finns där oavsett hur man är som människa.

Nu är jag inte unik på något sätt, men att mista sin mamma vid 15 och aldrig ha en pappa som tycker om en, det skulle ju kunna sänka vem som helst, det vet jag. Liksom att kunna skylla på detta och agera utåt och inte ta några ansvar. Ett liv som jag vet att många lever och kanske utnyttjar. Så har jag inte varit. Jag har inte gjort någonting egentligen.

För jag har alltid gått inåt. Agerat inåt och slagits med mig själv. Det börjar sätta sina spår. Denna ensamhet genom alla år utan föräldrar för en sådan som mig tär. Jag kämpar och jag försöker, men hur konstigt det än kan låta så tänker jag än mer på detta ju äldre jag blir. Roten och rötterna finns inte där. Att ha någon att gå till och bara vara sig själv fullt ut.

Väldigt sällan så har jag visat något utåt. Har alltid hållit saknaden inom mig. Visst, jag kunde gråta och frusta när jag var yngre, men då var det ofta på fyllan. Men i ett vardagsliv så har jag varit tyst.

För många är det självklart att ha en mamma och pappa långt upp i livet. Människor som bryr sig och som älskar en oavsett. Tankarna på min mamma och pappa i det skeendet har format mig för den jag är idag och jag ser det själv inte som något positivt. Jag är helt säker på att människor som har någon av sina föräldrar kvar länge i livet mår bättre. Men att inte ha roten där gör att man svajar ibland, och att då får spott och spe för de som säger sig förstå, det gör så ont att jag bara vill fly från alltihopa.

En far har jag, som fortfarande lever. Men han har gjort mig så illa genom åren och hånat mig för den jag är, men vet ni vad det konstiga är? Jo, jag vill ändå ha kontakt med honom men han ringer bara när han är full och då minns han ingenting sen… så den kontakten är enbart på hans villkor. Så har det alltid varit och det paradoxala är att jag hatar honom och ändå så är han allt jag har kvar. Jag bävar för den dagen han dör av många olika anledningar.

Sen en mor som tar sitt liv och inte vill vara med och se hur det går för hennes barn. Idag ser jag det som ynkligt och jag kan bara sätta mig in i detta som förälder idag. Att överge och svika sina barn? ALDRIG! Det finns liksom inte på kartan och då kan man må hur dåligt som helst. Så från att ha gått till ovillkorlig kärlek till min mor, så kan jag idag känna otrolig ilska emot henne. Varför tog hon den vägen som hon gjorde?

Ja, jag vet vad många av er nu tycker. Kan han inte släppa detta nu och gå vidare? Jag vet, så tycker jag själv men då måste jag säga att detta är det enda jag har kvar. Mina minnen och tankar. På min blogg så kommer sådant här upp ibland och jag tänker inte ens försvara det, såsom jag försökt tidigare. Jag skriver om detta för att jag behöver.

Mamma & pappa. De som ska vara där, i vått och torrt! Nej, jag blir aldrig fri och de som inte kan fejsa det, de är inte mina vänner. Jag är skadad på mer än ett sätt och att bara ens acceptera det, det gör att jag förmår att gå vidare.

Jag älskade min mor. Jag hatade min far. Sitter nu efter ett sprucket äktenskap och tycker synd om mig själv. Frågor på det?

5 svar till “Mamma & pappa”

  1. Tuija: Tack Tuija. Rörigt just nu med mycket och kommenterar lite hur som helst märker jag. Kram tillbaka.

  2. Oj förlåt så tangenterna fot iväg!! Menade Hon ville nog försöka finnas där för dig, men kunde eller förmådde inte mer.

  3. Självklart kommer såna här tankar alltid finnas med dig. Jag vet. Nu har jag inte mist nån av mina föräldrar, men som du vet min son.

    Min mamma är som din pappa…tyvärr. Jag har brytit idag för den relationen ger mig ingenting utan tar bara kraft, ork och energi ifrån mig. Kraft som jag behver lägga på det som är det viktigaste för mig i livet, mina barn.

    Jag tror din mamma mådde väldigt, väldigt dåligt och inte kunde se konsekvenserna av det hon gjorde. Hon ville nog fiförsöka tysta nnas där för dig, men kunde eller förmådde inte mer – inte vet jag.

    Ingen ska döma eller försöka tysta ner då man behöver få prata om det som gör ont och även det som ger glädje, minnen.

    Skickar dig varm kram full med förståelse.

    Tuija

Kommentarsfunktionen är stängd.