Den lilla pojken

Liten och ståendes där i trappuppgången. Rak i ryggen som en soldat som aldrig ger vika. Inte för någonting. Kanske 7 år… livrädd att se sig om. Några försök gjordes, vilket resulterade i än mer rädsla.

Ser trapporna upp till lägenheten där dröm och verklighet tvistats ihop genom åren. Där dragen ristades in och upplevelserna formade mycket av de försök som gjorts senare. Soldaten finns kvar. Kanske för alltid?

Många minnen finns från den trappen. Från den gården. Från det så kallade livet. Ibland så kommer drömmen in och förlänger någonting och förändrar. Ger hopp och tankar om någonting annat. En saknad av helhet och något som var stabilt och fint. Så mycket som är cementerat och som alltid kommer att finnas där. Det är nästan så att varje rispa och skråma i den trappen finns inom pojken.

Nyårsafton 1979. Ensamheten på gården och tankarna på framtiden. För alltid fastetsat. För alltid knuten i magen som senare förvandlades till ett större monster. Det som aldrig fanns. Som aldrig egentligen brydde sig.

Ingen fick komma nära den lilla soldaten. Ingen fick någonsin ta sig in. När mamman dessutom försvann så var betongen så stark att de egna känslorna knappt fick kännas, ens i ensamheten. Självhatet att inte ens den som födde en brydde sig. Hånad och ignorerad av den som var kvar, gjorde att muren bara växte. Han blev som en soldat, en som ingen fick komma åt med sina tankar och möjligheter att göra illa.

Den pojken finns i mina tankar väldigt ofta. Den pojken fick betala ett högt pris även om många försök gjorts för att bryta. Grundtryggheten finns inte där och när mamman ropade att maten var klar och familjen ändå fanns där under korta perioder, så befläckas det av sanningen, hur den så kallade familjen faktiskt fungerade. Den lilla soldaten och den lilla pojken ville så att det skulle fungera och han förlät gång efter annan. Sveken och de mentala slagen spelade ingen roll, han förlät och han förlät… …tillslut så fanns bara tomhet och hat kvar. Blicken blev stilla och ingen fick komma nära. Pojken blev som en soldat. En duktig sådan som inte brydde sig om någon eller någonting i många år. En som inte tog kontakt och försökte. En som bara stod där! För att inte ens bli illa berörd igen.

Trygghetsjunkie. Paradoxalt. Möten, relationer och mod. Självhat. Plötsliga gråtattacker. Ilska och förebrådanden om svaghet. Hat mot andra offerkoftor trots att den själv suttit där i många år. Trygghetsjakt i det oroliga. Sitter still och tar inte för sig. Bitter för det. Men redskapen har aldrig funnits där. Imploderat hela tiden istället för det naturliga att explodera. Självstraff genom uppfostran.

Pojken är man nu. Han lever fortfarande. Men att prata och tänka tillbaka ses som att fastna, att vara patetisk och bitter. Det är därför pojken, som nu är man, sällan skriver om detta, trots att det format honom till den han är idag. För så är det… skadan kan bara lindras, aldrig tas bort helt.

Livet är det enda man har. Livet ska levas, men man måste också få prata om det som gör ont. Det har pojken nu gjort.