Att blanda ihop korten

Mehrtab Motavvas

När jag läser vad Mehrtab Motavvas skriver på Newsmill så undrar jag stilla i vilken verklighet hon lever i? Den besserwisser-attityd hon visar upp och den totala oförståelse för att alla inte vill krypa upp i samma famn som Gudrun Schyman gör ju att jag liksom inte kan vara tyst inför det hon skriver.

Rubriken är Muslimska feminister ska inte lita på högerpopulister och redan här visar hon ju att hon har bestämt sig för vilka etiketter vi som inte delar hennes åsikter direkt hamnar i.

Jag ser mig inte som högerpopulist och jag har definitivt inte i den här frågan drabbats av någon identitetskris, samtidigt som jag alltmer oroas över den utbredning som islam och dessa förespråkare tar åt sig i vårt land. Det är så lätt att sätta etiketter på människor för att man kritiserar en företeelse som man inte gillar. Islam och dess utbredning är ju dessutom någonting som man fortfarande i Sverige knappt får kritisera utan att för den skull hamna ute på högerkanten. Men om 10 år så är det annat ljud i skällan… jag lovar!

Hela tonen i artikeln är “klapp-på-huvudet” snack, för vi som inte delar denna feminists åsikter, vi vet inte vet vad vi talar om. De muslimska kvinnor som ser de klara sambanden mellan vissa saker, de får verkligen veta det, men några lösningar presenterar inte Motavvas. Så är det genomgående med hennes artikel, hon ska berätta för oss alla hur verkligheten ser ut (hennes verklighet) men några lösningar eller idéer på hur vi ska gå vidare det finns inte. Det handlar bara om att veta bäst och berätta för oss hur korkade vi är som inte kan se de samband som Motavvas tycker är så självklara.

Sen blir det för mig helt obegripligt i mitten av artikeln där hon beskriver något som hon kallar för ”deskriptiv mångkultur”. Orden är sällsynta, ovanliga och krångliga, och jag misstänker att det bara är hennes närmaste vänner inom Uppsala universitet som begriper vad hon försöker säga. Jag gör det inte…

På slutet av hennes artikel så begriper jag dock en del, men som vanligt, vilket är genomgående i det hon säger, så har hon ord om det hon ser som nuläge men inga lösningar:

Men deras vägar korsas då de muslimska feministerna känner sig svikna av ”de vita svenska feministerna” för att ”de inte vill erkänna det våld och förtryck i hederns namn som mångkulturalismens baksidor föder”, medan högerpopulisterna känner sig hotade av ”vita svenska feministers” kritik av ”den övergripande patriarkala könsmaktsordningen som leder till våld och förtryck mot kvinnor” eftersom detta innefattar även deras eget kvinnoförtryck – de är så att säga ”vita kränkta män” som fruktar SCUM-satiren ”alla män är djur”. Och varken de muslimska feministerna eller högerpopulisterna ser utpekandet av muslimska män som orsaken till allt patriarkalt kvinnoförtryck som rasistiskt. ”Inte rasist, MEN…”  

Min stilla undran blir av det jag begriper att är det rasistiskt att se hur verkligheten faktiskt är? Ska man blunda och enbart leva i det teoretiska och bakom floskler och en verklighet som vanligt folk upplever och är med om? Ska man ignorera att nästan hälften av alla svenskar ser islam som någonting främmande och något som inte har i Sverige att göra? Ja, ska man tiga still och ignorera det hot som islam för med sig till vårt land?

Jag blir provocerad av det Motavvas säger i just detta. Det är så lätt för henne att med intellektet problematisera saker som för många av oss är självklara. Sen när hon inte har några som helst tankar på vad man ska göra med de problem som faktiskt finns, så sjunker min trovärdighet för henne totalt. Snackar går ju liksom…

Hon är nybakad medlem i Feministisk Initiativ och väldigt verbal och intellektuell i orden, men vad säger hon egentligen? Vem eller vilka är det hon försvarar? Låter det likadant om 10 år?

2 svar till “Att blanda ihop korten”

  1. Hej Mehrtab!
    Först vill jag tacka för att du tog dig tid att kommentera min reaktion på din debattartikel.
    Sen försöker jag återigen förstå både mig själv (min reaktion) och ditt svar på den. Förstod om jag ska vara ärlig inte att det var politiskt satir du skrev och i det skenet så blir ju mitt svar lite väl polariserande.
    Debatten är svår och jag har råkat ut i återvändsdiskussioner mycket på grund av att jag själv har svårt att ”öppna” mig för vad andra säger i just synen på kvinnor i islam. Men jag jobbar på det och tackar återigen för att du svarade mig, utan att falla i de gropar som jag själv har sett mig ligga i.

    Med vänliga hälsningar tillbaka.

  2. Hej Jerry,

    Tack för ditt inlägg om min artikel. Till att börja med var syftet med denna artikel inte en patentlösning på våra ”integrationsproblem”, utan ett öppet brev till mina antirasistiska och feministiska vänner (som det framgår både i artikelns ingress och slutledning) i form av en politisk satir.

    Syftet var att genom just den ”besserwisser-attityd” (som du anklagar mig för) försöka provocera fram en debatt om den ”klapp på huvudet” som såväl en del (men långtifrån alla) så kallade ”muslimska feminister” som en del (men inte alla) ”högerpopulister” ger många av oss svenskar med vår bakgrund i islamistiska regimer. Det är alltså en mycket intern feministdebatt jag försöker att åskådliggöra och låsa upp, så det är inte alls konstigt att du inte riktigt hänger med i den. Däremot skulle jag hålla med om att jag gör mig skyldig till ”psykologiserande”, men eftersom denna debatt har varit på tok för låst i flera år, så känns det som ett (dyrt) pris värt att betala.

    För övrigt var den här artikeln inte något försvar av islam som religion eller ideologi, eller någon annan religion för den delen (jag syftar på att du ovan skriver: ”ska man ignorera att nästan hälften av alla svenskar ser islam som någonting främmande och något som inte har i Sverige att göra? Ja, ska man tiga still och ignorera det hot som islam för med sig till vårt land?). Jag är mycket kritisk till religion, åtminstone till alla de abrahamitiska religionerna, och betraktar mig själv som ateist. Religion är för mig en hjärtefråga i det privata rummet och inte en maktfråga i det offentliga rummet. Men jag tycker inte att vi bör avskaffa religionsfriheten för att en folkgrupp (majoritet eller minoritet) tycker att vissa religioner är ”främmande”. Dina och mina mänskliga fri- och rättigheter ska inte vara beroende av andras åsikter om oss, men våra religionsutövningar eller brist på religionsutövningar bör inte heller inskränka på andra individers lika mänskliga fri- och rättigheter. För mig är det A och O i en liberal demokrati som Sverige, en stat som faktiskt skrivit på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Och jag är oerhört stolt över att Sverige under lång tid har varit exemplariskt för sitt upprätthållande av mänskliga fri- och rättigheter.

    Du skriver att du inte alls förstår begreppet ”deskriptiv mångkultur” och att bara mina ”närmaste vänner från Uppsala universitet som begriper vad jag försöker att säga”. I själva verket har begreppet används sedan debatten mellan filosoferna Susan Okin och Will Kymlicka på 1990-talet om ”Is Multiculturalism Bad for Women?” Statsvetaren Dilsa Demirbag-Sten och filosofiprofessorn Per Bauhn använder också begreppen ”deskriptiv mångkultur” och ”normativ mångkulturalism” i sitt verk ”Till frihetens försvar: en kritik av normativ mångkulturalism”. Det är, enligt även mig, en mycket nödvändig distinktion i debatten.

    Vad gäller att jag skulle ha påstått, eller ens antytt, att någon är ”korkad” får tyvärr stå för dig. Det är inte så jag ser på dig eller andra medmänniskor. Men provokationer är provokationer, så det känns kul att du erkänner att du blev ”provocerad” av min artikel. Utan den provokationen hade nog du och jag aldrig haft den här debatten. Eller hur?

    Med vänliga hälsningar,

    Mehrtab Motavvas

Kommentarsfunktionen är stängd.