Bahareh en förebild

Bahareh Andersson

Bahareh Andersson är muslimsk feminist och människorättsaktivist och jag beundrar henne väldigt mycket.

Hon är en av få som vågar ta bladet från munnen och berätta om vad som sker just nu i vårt land Sverige. Notera att hon själv är muslim och inte på något sätt tummar på sin tro, men hon vågar se nyktert på vad som är på väg att ske i Sverige idag!

Hon skriver bland annat:

Jag har en muslimsk tro och är gift med en man med en kristen tro vilket visar att det inte är religioner utan kärleken som avgör samvaron på jorden. Alla religioner skall leva i fred med varandra för det är ett liv utan krig som är en den viktigaste meningen med tron på Gud. Ändå kallas jag för en ”muslimsk avfälling” och därmed ett hot mot de ”sanna muslimerna”.

Vad gör att vissa muslimer kallar henne för sådant? Vad är de rädda för? Vilken annan väg, ska vi gå är min fråga till de som bespottar och kallar henne för sådana saker? Hur kan en tro på fred och kärlek misstros så av många muslimer som idag lever i Sverige?

Hon fortsätter:

Jag blir kallad för ”självutnämnd muslim” eller ”islamfientlig” bara för att jag kräver homosexuellas rättigheter, samma arvsrätt för kvinnor som för män eller kräver att även vi muslimska kvinnor skall kunna bli imamer liksom svenska kvinnor kan bli präster.

Det är så tråkigt att konstatera att Bahareh ligger många år före många muslimer och då speciellt i länder där islam är huvudreligionen. Jag skulle på stört ha blivit avrättad om jag ens knystat om att jag har förmågan att älska även män. Det är så sorgligt att förmågan till att se kärlekens obegränsade kraft fortfarande är så starkt i många länder och i detta är Bahareh en förebild. Sen är det ju så att så många kämpar för HBT-rättigheter i vårt land blir tvärtysta så fort diskussionen hamnar just på det fokus som Bahareh vill ha… i Sverige så verkar ju acceptansen för religionsfriheten gå före intoleransen mot vissa grupper av människor. Tystnaden är ju nästan total när det gäller kritik gentemot vad praktiserande muslimer faktiskt tycker om homosexuella.

Hon fortsätter och detta är så viktigt:

Könsstympning, tvångsgifte och hedersförtryck är inget att respektera men det sker ändå även här i Sverige. Annars skulle vi inte ha 70 000 ungdomar som inte får välja sina kärleksrelationer som svenska flickor är fria att göra. Den sortens ”respekt” för ”de andras” kulturer är hyckleri som döljer ett förakt mot minoriteter eller bara feghet, blindhet eller likgiltighet inför behovet att ta upp kampen mot barn- och kvinnoförtryck.

Just detta har jag försökt att själv skriva om, med resultat att jag blev översköljd av kommentarer och ord som gjorde att jag tog tillbaka min post. Jag orkade helt enkelt inte stå emot och kanske var det fegt av mig…

Men detta är så viktigt! Varför accepteras detta i dagens Sverige? Var finns de modiga politiker som vågar ta i denna fråga?! För det är ingen liten fråga och den blir inte mindre med tiden, utan tvärtom… fortsätter flatheten så lär problemen öka!

Jag resonerar som så att det är en sak att leva med människor med annan tro, deras sätt att leva och så vidare och det berör mig inte så mycket, MEN när deras sätt att leva påverkar MITT sätt att leva på ett negativt sätt, då är det ju liksom läge att agera?! Eller? Ska man bara svälja och liksom ignorera det som händer? Jag har till exempel väldigt svårt att acceptera den syn som islam och vissa av deras tolkare har på jämställdhet och kvinnor. Ska jag då vara tyst? Svårt att leva med vetskapen att deras tro i en förlängning faktiskt vill avrätta mig för den jag är och att det liksom accepteras genom tystnad av den rörelse som annars skulle ha gjort allt. Någonting är ju fundamentalt fel när det blivit på det sättet här i Sverige!

Huvudet på spiken igen från Bahareh när man forstätter att läsa hennes kloka ord:

En jämställdhetspolitik för svenskar och en mångkulturell könssegregationsvariant för oss ”invandrare”. Nej, tack. När jag vill var lika värd som mina svenska systrar i deras kyrkor då kommer dessa ”antirasister” och försvarar det invandrade patriarkatet. Medan makten är tyst och SD livnär sig på de hederskulturella enklavernas utbyggnad där jag som kvinna blir utslängd från kaféer, kvinnor hindras från att gå på folkdanskurser eller bespottas om de inte klär sig ”kyskt”.

Det här tycker jag är så viktigt och det är mycket tack vare detta som jag reagerar som jag gör. Jämställdheten ska gälla ALLA i Sverige oavsett vad och vem man är. Så är det inte idag utan handlar det om vissa muslimska grupper så ser man mellan fingrarna och låter vissa saker passera. Det är inte acceptabelt och i Sverige ska vi inte ha skilda badtider, kvinnor som hindras att vara med i olika aktiviteter pga av vad deras manliga släktingar säger. Sen att se barn i slöja i dagen Sverige?! De hukande kvinnorna som aldrig vill och vågar möta min blick. Ett sådant Sverige vill inte jag ha.

Vem vågar prata högt om enklaverna i vissa städer där unga män bestämmer över vad kvinnorna får göra?! Detta Sverige måste också belysas och tas upp av de som blundar och inte vill se hur livet är för 70 000 människor i dagens Sverige.

Hennes avslutning är lysande och jag kan bara hålla med:

Vi skall ha en lag för alla, eller skall vi ha som vi har det idag att alla får praktisera sina egna lagar i mångkultrens namn? I ”min kultur” har vi rätt till kvinnopräster men inte i ”din kultur”. I ”min” kultur har jag rätt att vara förälskad och inleda en samborelation men så är det inte i ”din” kultur. I ”min” kultur har jag rätt att vara homosexuell och gift med ”min” partner men det har du inte rätt till i ”din” kultur. För så har vi det idag. Det är detta som är ”rasism” eller i alla fall en klar diskriminering godkänd av politiker som väljer in könssegregationens representanter i politikens inre maktapparat.

Bahareh Andersson är en förebild för mig och må hennes röst aldrig tystna!

Relaterat
Ann Helena Rudberg – Heja Bahareh Andersson!

3 svar till “Bahareh en förebild”

  1. • I den kristna traditionen har det funnits ett avståndstagande till homosexualitet därför att det har ansetts onaturligt och i strid med sexualitetens syfte och mening. I dag vet vi mer om människors sexualitet, vi finns som kyrka i ett samhälle som bejakar människors rätt att själva avgöra vilken sorts sexualitet de kan och vill leva ut. Som kyrka är det inte vår uppgift att försvåra för dessa människor, utan vi ska istället ge dem stöd och uppmuntra till trogna och varaktiga relationer. Detta val gör vi helt oavsett vad Bibeln eventuellt säger om saken. Inte för att vi inte bryr oss om det, men vi tror att den uppfattning ”dåtidens kristna” gett uttryck för inte kan eller bör tillämpas längre i den här frågan. Det vore kärlekslöst och skulle bidra till att människor förtrycktes och tvingades dölja och förneka sin kärlek.

Kommentarsfunktionen är stängd.