Det går inte att peka på någonting. Mitt intellekt affirmerar så mycket nu över det som är bra i mitt liv. Men lik förbannat så har jag en vrålångest som inte vill släppa. När jag duschade idag så brister jag inom mig och gråten vill aldrig sluta.

Varför?

Som sagt, mitt intellekt säger mig hela tiden hur bra det är med allt. Det börjar ordna sig på jobbet, jag har en resa snart att se framemot och mina barn mår ok. Det är liksom ingenting att oroa sig för. Ingenstans. Och ändå så skriker min kropp ångest och klump i magen. Så jobbigt att jag nästan funderar på att ta kontakt med min läkare i morgon om detta inte släpper.

Visst, jag har en djup ensamhetskänsla inom mig och en rädsla över att bli helt övergiven. Men den känslan har ju varit där länge nu. Så det är ju egentligen inget nytt. När jag mår så här så blir jag dessutom nästan helt handlingsförlamad och jag vill dessutom isolera mig. Tar inga initiativ till någonting utan försöker bara klara mat och det viktiga.

Denna årstid är den värsta jag vet. Det kanske spelar in på ett plan som jag vägrar att ta in och lite jobbigt är det ju. Men så mycket? Jag tycker ju att jag borde lärt mig någon genom åren att november är som den är. Men lik förbannat så är ångesten nu vissa timmar så stark att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Tvättar, försöker få pojken att göra annat än spela data och lyssnar på positiv musik. Donar och far. Men inte fan hjälper det. Ibland känns det som om allt redan är förutbestämt på ett visst sätt och den känslan skrämmer skiten ur mig. Att liksom min kamp och mina försök ändå kommer att leda till total isolering och ensamhet och kanske än värre saker. Att liksom jag bara sitter där som många andra äldre gör. Jag står inte ut med den tanken. Jag står inte ut med det.

Andas med magen, se min betydelse och acceptera.