Nattmara gånger 2 nätter i rad. Vet inte riktigt vad det vill säga mig. Acceptans? Tacksamhet över det som ändå är?

Detta år är för mig verkligen prövningarnas år. Ser jag i backspegeln över tidigare prövningar så fanns där ett inslag av frist och vila. Så är det inte i år. Det pågår hela tiden.

Nuläge, se vad jag har. Fokusera på det positiva. Lämna gamla oförrätter därhän. Gnugga och inse faktum oavsett nattmaror och gråt på nätterna. Släppa taget för att helt enkelt överleva och klara av fortsättningen. Se mig själv.

Det går på djupet nu. Att fly undan med mat och dryck funkar inte längre. Det bara förlänger marorna och ritten på herr Ågren. En dag i taget med acceptans och tacksamhet att jag faktiskt lever och har valen själv. En dag kanske det inte är så och ett sådant misstag till förgör den chans jag har att leda detta åt rätt håll.