Min pappa ringde till mig ikväll. Full men faktiskt trevlig för en gång skull. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till honom längre. Han börjar ju bli gammal och jag kan bara inte älta det gamla och det som hände för länge sedan. Men visst känns det konstigt att sitta där och prata med honom om dåtid, nutid och framtid.

Han berättade att han var och varit så förbannad på mig för att jag gillar killar. Men att han idag hade accepterat det. Som om det egentligen betyder någonting idag, det kommer liksom 30 år försent. Oavsett vad som hänt så är han ju idag min enda länk till min barndom på ett sätt, även om det i mig satt djupa sår såsom han behandlade mig. När jag också nu känner mig så ensam inombords så var det inte jobbigt att prata med honom.

Men han minns ju ingenting i morgon och kommer inte att höra av sig när han är nykter. Det vet jag sedan länge. Men det är ändå konstigt att jag är mer välvilligt inställd till honom där jag nu är i mitt liv. Där jag liksom själv har svårt att hitta vidare så är det, hur konstigt det än kan låta, någon form av trygghet att prata med sitt förflutna och då med sin pappa.

Jag har förlåtit honom och han är välkommen att hälsa på nykter. Det vet han. Men jag vet att det aldrig kommer att bli så.