Min mamma 1960

Min mamma lämnade jorden 1981. Lång tid har gått. Fortfarande, efter mer än 30 år så tänker jag på henne flera gånger i veckan. Jag ska inte säga dagligen, men nästan.

Vet inte om jag någonsin kommer över det som hände utan att känna såsom jag ibland gör och när jag förra hösten träffade hennes bästa väninna och fick veta mer detaljer, så kom vissa sår tillbaka igen. Hon valde döden istället för sina barn. Så är det ju och oavsett hur man mår, så finns där ju trots allt ett val någonstans. Kanske inte när det gått för långt, men ändå när man någonstans känner att ens liv är på väg åt helt fel håll. Det gör mig så ledsen att hon inte fick hjälp i tid och inte fick leva längre. Få träffa sina barnbarn och vara där.

Eftersom jag älskade henne så mycket så har jag aldrig kunnat ställt henne till svars för de handlingar hon gjort. Den ilska som egentligen vore berättigad när man blir lämnad på det här sättet, den har jag inte förmått mig att visa. För jag kunde inte vara arg, det var ju min fina mamma som dog. Hon fick ju ro och frid från sitt liv. Sitt erbarmliga och hemska liv. Det är liksom så jag sett på det hela. Nu, över 30 år sedan, så kan uppriktig ilska komma inom mig. Väldigt sent och väldigt konstigt, men jag saknar henne så och när jag själv har ont i själen så önskar jag att hon fanns hos mig. Det gör hon aldrig och det gör så ont.

Idag är det Mors Dag och jag tänker ännu mer på min mamma. Jag älskar dig, mamma! Jag saknar dig så!