Tavlan ritade lilltjejen när hon var liten, jag tror inte hon var äldre än 10 år. Jag minns att när jag såg den så kände jag direkt att det här vill jag spara och rama in.

Idag så hänger den ovanför min säng och den tilltalar mig så mycket. Ett brustet hjärta. Ett brustet hjärta med sår, sår som aldrig riktigt kan läka.

Jag älskar bilden. Den är fin och den är äkta. Så mycket skit omkring en, men denna är äkta och så viktig för mig.

Idag är det vardag igen och mitt inre jublar. Att återgå till rutiner och göra det jag kan, det är just nu oerhört viktigt för mig. Måste också tillstå att tanken på ensamhet just nu känns bra. Vill dra ihop mig och inte dra till mig det som är jobbigt längre. Min hud har gått sönder och tål inte solljuset.

Barnen är hos mig två dagar till. Vet i dagsläget inte riktigt hur äldsta dottern gör, om hon stannar ett tag till eller inte. Jag har berättat för henne om förutsättningarna så det troliga är väl att hon också åker till sin mamma.

För jag vill vara ensam nu.