(Här kommer en förvirrad men ärlig text från hjärtat)

Tidig start på dagen eftersom jag skulle besöka min läkare. Har inte träffat henne personligen på ett bra tag och nu skulle vi ta blodtryck och prata om mitt allmäntillstånd. Hon är ju ingen psykolog eller så, men bryr sig ändå mer än vad hennes läkarroll skulle behöva. Svensk sjukvård är också bra och jag har aldrig bemöts på något negativt sätt och sådant måste ju också kunna få komma fram.

Hon har sådan sympati och visar mig stor empati när hon uppriktigt frågade hur livet är med mig. Jag fick bita ihop rejält för att inte “tappa masken” inför henne. Jag berättade så gott jag kunde om hur jag känner det och kampen för att hålla ihop. Om mina barn och det vi båda konstaterade att en dag är de vuxna. På de få minuter så blev jag inombords väldigt ledsen och arg på mig själv, men jag sa som sagt var inte så mycket om just de känslorna.

133/88 var mitt blodtryck vilket är bra. Jag medicinerar sedan ett par år tillbaka och tabletterna gör vad de ska. Hon sa också att det var tre år sedan jag kollade upp njurar, blodfetter och sådant så det blev några rör innan jag begav mig hemåt. Det sista hon sa till mig när hon stirrade in i mina ögon var “Håll ihop nu” och det orden var viktiga för mig. För hon menade det hon sa!

Jag blir så arg på mig själv för att jag inte kan agera och fungera som många andra gör. Blir också så ledsen över det jag känner. Vi kom till exempel in på mig som pojke en kortis och bara att se tillbaka på mig själv den korta stunden som den lilla Jerry skapar nästan panik i mig. Fast jag med intellektet och förnuftet vet en sak, så berör han mig så illa. Han som hela tiden for mellan vuxna och aldrig fick någon rot någonstans, han har jag inte ens själv någon förståelse för… hans ynklighet, hans rädsla och hans oförmåga att uttrycka och stå för den han var.

Det här är så svårt att förklara för någon. Hur jag innerst inne känner. Har försökt många gånger och försöker bearbeta honom hela tiden. Men pilarna imploderar hela tiden, de elaka och självhatande pilarna riktar jag aldrig mot de som inte fanns där, de som hånade mig och de som psykiskt tryckte ner mig, utan hela tiden mot mig själv. Ilskan är stor och idag så har mina så kallade speglar i de vänner som försvunnit ersatt det med ett hat. Visserligen mot mig själv, men ändå ett hat.

Ibland vill jag bara slippa allting. Slippa tänka, slippa ta ansvar och slippa vara den jag är. Slippa alla dessa jävla känslor som aldrig försvinner ifrån mig. Känslan är i perioder så stark att jag gör kontraproduktiva saker som att ta mig en fylla, som jag med intellektet vet bara är tillfällig glädje men som ändå är en av få stunder då jag totalt får inre frid. Men jag vet att straffet ibland efteråt kan bli mångdubbelt. Fast ändå så är det på något konstigt sätt värt det. För att få den där stunden av inre frid och slippa den där ångesten eller för den delen zoombiemåendet som antideppmedicinen ger mig.

Jag begär inte att du som läser ska förstå mig. Jag förstår mig inte på mig själv ens.

Ilsken och arg. Söker strid och tjafs. Straffar ut mig själv. Så fort någon kommer för nära så klarar jag inte av situationen längre. Då måste personen bort. Relationer gör ont.

(Jag har skrivit av mig nu bara och vill inte ha kommentarer på detta. Varken på bloggen, i mejl eller någon annanstans.)