Förr i tiden var långfredagen en lugn och stillsam dag. Den skulle präglas av sorg och många klädde sig i svart. Så sent som 1969 så var det förbjudet att vara ute på nattklubb den här kvällen, restauranger hölls stängda och handla var det inte tal om.

De hette då att det skulle råda “Allmän frid” och många barn fick inte leka denna dag utan det var stillhet som skulle råda även för de små. Sveriges Radio spelade bara psalmer en dag som denna. Detta märkliga fenomen pågick alltså ända fram till 1969.

I den kristna delen av Sverige så kallas den här veckan för Stilla veckan. Man har passionsgudstjänster där bibeltexter ur ett av evangelierna läses varje år.

Trots att jag har jobbat inom Svenska kyrkan under många år så har just den här dagen inte haft någon större betydelse för mig. Visst, jag ser människor som korsfäster sig i sympati med Jesus runtom i världen och jag förstår innebörden av deras handlande.

Min tro på Jesus är inte starkare än min tro på vilken annan historisk person som helst. Att Jesus funnits, det tror jag på men att alla berättelser om honom verkligen inträffat är jag mer skeptisk till. Jag tror att många genom åren har velat att det skulle ha varit på ett visst sätt och då ändrat de historier som vi idag läser om Jesus och hans liv. De som använt och använder religionen som ett sätt att få makt och styra andra människors liv genom Bibeln och dess berättelser.

Fast jag ser ändå Jesus som en symbol för hoppet, för att vi människor ska kunna försonas en dag och faktiskt när jag är riktigt ledsen som en fadersfigur, en som finns där oavsett hur jag mår. Det är tankar och känslor som kommit mer de senaste åren för mig och speglar nog min egen saknad efter en far, en rot, någonting att luta mig själv emot. Men det är mer på ett symbolisk plan som Jesus då får iklädda sig det hoppet för mig.

Så jag kanske tror på Jesus ändå på något märkligt sätt? Ibland önskar jag att det fanns oberoende texter som inte är nedsolkade av religiösa dogmer och antaganden där det många gånger handlar om att ge mig skuld och tacksamhetskänslor mot någonting som jag medvetet inte vet ett dugg om. Att se på Jesus som en viktig historisk person som enade människor måste ju gå utan att för den skulle behöva tro på hela paketet.

Långfredagen ur mitt perspektiv är just dessa tankar. En dag av vila blir det dessutom eftersom jag inte jobbar.

Thorsten Flinck sa precis tidigare idag på Nyhetsmorgon att dagen är till för att kölhala svikarna på ett kärleksfullt sätt… även om jag inte riktigt förstår vad han menar, så låter det ganska bra. Att försöka försona sig med de man har komplicerade relationer till, oavsett om de finns på plats fysiskt eller inte.

Tänk hur ofta jag funderar på varför man är där man är. Vad som gör att just jag hamnat i de relationer och sammanhang som jag gjort. Mitt problem är väl att jag funderar på varför alldeles för ofta och då glömmer bort att leva överhuvudtaget.