Minidebatten med Fatou på två ställen (här och här) har fått fart på lustan att diskutera och argumentera. Hon triggar mig på ett positivt sätt att återigen sätta mig in i det som för vissa blir så kontroversiellt när man försöker förklara varför man ser på vissa saker på ett visst sätt. Så nu kör jag vidare på detta med jämställdhet…

Jag är inte feminist. På papperet så låter det ju så bra, eller vad säger ni om detta:

Feminism innebär jämlikhet mellan kvinnor och män. Man vill arbeta bort kvinnoförtrycket som fortfarande pågår och uppnå rättvisa mellan könen. Men feminismen förespråkar också för alla mänskliga rättigheter och friheter. Religion, kön, klass, färg eller sexuell läggning spelar ingen roll. Det ska vara jämlikt mellan alla människor, överallt. [Källa: Mimersbrunn]

Det låter väl bra, eller hur? Problemet är bara att många som idag kallar sig för feminister jobbar för någonting helt annat. De skuldbelägger kollektivt mannen och det kan jag aldrig gå med på. ROKS anser jag förstörde ordet och dess egentliga mening genom sin ordförande Ireen von Wachenfeldt och de uttalanden hon gjorde i dokumentären Könskriget år 2005. Det blev startskottet för en kritisk granskning av vad alla dessa feministiska organisationer faktiskt sysslar med och namnen Katarina Wennstam, Maria Sveland och Eva Lundgren får mig att rysa av obehag. De sysslar inte med jämställdhet utan med manshat och tyvärr så drar de med sig yngre tjejer som i krönikor och bloggar spyr ut sin galla och skuldbelägger mannen kollektivt. Det är fel väg att gå. Konfrontation kan vara skönt för stunden, men är ingen lösning på sikt.

Jag är humanist. Vad är då en humanist? Det finns, precis som med feminismen ett gäng olika grenar och inriktningar. Men det jag gillar är bland annat detta:

Humanisten ser hos människan ett egenvärde som inte får
kränkas och samtidigt en personlighet som har möjlighet att
utvecklas moraliskt och intellektuellt.

Humanisten tar avstånd från olika former av brutal eller
förnedrande behandling av människor.

Humanisten försöker så långt som möjligt leva efter ”den
gyllene regeln”, en regel som formulerades långt före de stora
religionernas tid: Bemöt din nästa såsom du själv vill bli bemött.

Dessa ord älskar jag bara:

Tanken om att människor är likadana överallt och att de bör ha samma ställning inför lagen och ha samma möjligheter oavsett ras och kön är i grund och botten en humanistisk uppfattning. [Källa: Religionskunskap]

Ändå och det är detta som är så fantastiskt med livet, så är vi var och en unika individer med olika utgångspunkter för just det liv vi nu lever. Men vi ska bedömas lika och ha samma ställning inför lagen. Jag utgår alltid från individen.

 

Att skuldbelägga stora grupper och den vägen genom anklagelser och könskrig tro sig komma framåt, är bara ett sätt att fördröja drömmen om ett samhälle där alla har samma rättigheter, men även skyldigheter. Man gör inte det genom att exkludera människor vissa dagar och sen tro att man har gjort något för mänskligheten. Det är precis tvärtom anser jag.

Sen kanske någon tycker att jag inte begriper bättre än så här, men till er vill jag säga en sak. Jag har alltid haft svårt för uppdelningen man och kvinna. För mig har det alltid, sedan jag varit liten, handlat om människor. Hade ingen sagt till mig att det finns hon och han så hade jag säkert än idag inte gjort någon skillnad. För jag har alltid älskat människor och inte kön. Det har varit med mig från början så att säga och för mig har det alltid varit självklart att alla oavsett vem man är har samma rätt- och skyldigheter i vårt samhälle.

Biologiska skillnader och till viss del genetiska finns där i början, det är jag mycket medveten om. Men att enbart agera och argumentera utifrån de skillnaderna är inte heller något som jag tror är svaret. Vi har alla möjligheten att ändra oss, oavsett vem och vad vi är. Vågar vi vara lite modigare än rädda, så utvecklas vi och jag är ju av den uppfattningen att all frivillig kärlek är av godo!

Så här skrev jag för nästan 3 år sedan:

Själv har jag alltid haft svårt med att dela in människor i kön och sen diskutera utifrån den aspekten. Det är svårt för mig eftersom jag själv, i mitt liv, inte ser relationer och problem genom kön utan genom person. Kön är för mig ointressant. På många plan faktiskt.

Det är för mig intressant att höra hur andra ser på jämställdhet, feminism kontra humanism. Det är viktiga frågor att diskutera.

Relaterat:
Internationella kvinnodagen 2009
Helena Bergman: Kidnappad kvinnokamp blev manshat och statsfeminism