Är vi som blanka kort?

gaylove

Jag föddes för länge sedan, i mitten på 60-talet. Mina första år var fina och trygga. Sen brakade det åt helvete och det har jag pratat om till leda, så det är inte detta som min post handlar om.

Den handlar om min sexualitet. Som jag förtryckt och tyckt varit skamlig genom alla år. För man kan ju inte känna både ock, eller hur? Redan vid sex års ålder så visste jag att jag gillade killar. När jag då på ett sommarhem “tafsade” på en kille som han själv ville, så fick jag världens straff. Tänk dig själv, sex år och förvisad för att man följde sina känslor! Jag blev hemskickad och fick bannor i massor. För att jag inte begrep bättre. Jag slöt mig och hatade tankarna på att tycka om någon och då speciellt killar.

Men jag tror att vi föds helt öppna till den här världen. Vi kan älska allt och alla. Sen kommer mamma och pappa och uppfostrar oss till normen, till det som samhället kräver. För många, och tack för dem, så går det inte utan de härdar ut genom att orka strida för det de älskar.

Tyvärr så var jag inte sådan, jag hade inte den kraften. Jag gick in i mig själv och hatade de känslor jag hade. Min pappa gödde på dessa känslor genom att alltid kalla mig för fjolla och bög. Det sitter fortfarande kvar fast jag idag är så gammal.

Sexualiteten är ren från början. Det är min absoluta uppfattning. Sen formas vi och tar emot information i livet. Jag har aldrig känt dessa gränser som många säger sig göra. Jag älskar människor och inte kön och så har det varit så länge jag kan minnas. Jag älskar män OCH kvinnor!

4 svar till “Är vi som blanka kort?”

  1. Åh, du utvecklade verkligen vår minidebatt härom dagen i min blogg? Vad intressant!! Jag är uppriktigt ledsen för dina upplevelser som barn som kom att påverka dig på så många sätt! Som Tette skriver här, tror även jag att det blir bättre, ju fler som vågar bryta tabun och jag upplever även att ungdomar är mycket öppnare för det här än vi i de äldre generationerna.

    För övrigt passar delar in av den kommentar jag gav dig på min blogg här också, så jag tar mig friheten att klippa och klistra lite:

    Däremot tror jag inte att vi fostras in i vilket kön vi ska ha känslor för. Jag tror att de flesta föds med den sexualitet som vi får, däremot tror jag att många som är bi- och homosexuella trycker undan sina verkliga känslor pga omgivningen. Framför allt i länder där det är tabu eller till och med förbjudet med homosexualitet. Jag tror också att miljön och omgivningen i vissa fall kan utveckla och ”skapa” känslor för det egna könet pga erfarenheter och omständigheter och då menar jag till exempel om man har väldigt negativa, sexuella erfarenheter av det motsatta könet eller till exempel har detta beskrivits i stängda fängelsemiljöer där man bara har kontakt med personer av det egna könet. Om det då handlar om att man är bisexuell från början och bara ”undantryckt” sina känslor för det egna könet har jag ingen aning om. Att alla skulle ha en ”dold bisexualitet” tror jag inte och det bygger jag inte på något vetenskapligt, utan på mig själv. Jag har aldrig någonsin känt någon som helst sexuell dragning till mitt eget kön, trots att jag i perioder har tänkt att jag med fördel skulle vilja ha en relation med en kvinna i stället för en man, då jag har svårare med relationer med män än med kvinnor. Men det skulle inte fungera för mig, då jag aldrig känt så för en kvinna, utan de får fortsätta förbli mina vänner/medsystrar etc.

    Jag kan ju ha helt fel i allt detta, det är bara en personlig uppfattning och bygger inte på att jag har kollat upp någon fakta eller statistik. Oavsett hur det förhåller sig, så tycker jag det är väldigt viktigt att alla människor accepterar varandra oavsett ursprung, sexualitet, hudfärg, religion, handikapp etc. Vi är alla människor och så länge vi tar hand om varandra i stället för att hata, så har vi kommit långt!

    Kram! ♥

  2. Nä, tror du har fel här faktiskt. Jag tror att man föds till en sexuell läggning. Kort och gott!
    Sen att den som inte fötts med den läggning som anses vara den ”normala” tvingas till någon mer eller mindre uttalad kamp (främst inre sådan skulle jag tro) är ju en annan (och sorglig) historia. Men förhoppningsvis blir det lättare med åren, ju fler bi/homosexuella som öppet orkar/vågar stå upp för vilka de är. Känns ju helt klart som att dagens ungdomar åtminstone inte är lika fördömande, så det går ju åt rätt håll. 🙂

    Kram!/Tette.

  3. Jag säger bara att älska någon annan oavsett om det är samma kön eller motsatt kön det spelar ingen roll, det är kärleken som är det viktiga! Jag vill bara att människor ska vara lyckliga och älska varandra!

Kommentarsfunktionen är stängd.