Moster B är död

Moster Berit och mamma 1979

Vi träffades inte så ofta. Hon fanns alltid där och min andra moster Inger berättade ofta om henne och hur hon mådde. Hon drog sig undan och levde på landet med sin man.Tidigt så fick hon höra hur tjock hon var av sin pappa. Ord som etsade sig fast och gjorde henne fast besluten att bli smal. Till vilket pris som helst. Jag har fått höra att hennes mamma en sommar fick en chock när hon såg sin dotter.

De hade varit ifrån varandra en tid och hon hade levt på apelsiner och vatten. För att bli smal och passa in. För att få höra något positivt från sin pappa.

Detta förföljde henne sedan i hela hennes liv. Hon tyckte alltid att hon var för tjock. Hon flyttade ut på landet med sin karl och levde isolerad. Tog inte ofta kontakt med sina släktingar och när de någongång ville besöka henne så sa hennes karl nej. Hon blev helt enkelt isolerad.

Jag träffade henne några få gånger under min uppväxt. En gång vid mormors begravning då hon gav mig 20 kronor för att vara snäll, en annan gång en annandag jul då hon faktiskt kom och hälsade på mig och familjen. Tyvärr så hittar jag inga kort från det tillfället. Det var nog den enda gången som det kändes riktigt bra att träffa henne. Vi hade roligt och pratade mycket. Om min mamma och hon berättade minnen kring deras uppväxt. En gång genom alla år är bättre än ingen gång.

Men hon valde sitt liv. Hon valde att isolera sig och vara för sig själv med sin karl. Det är därför våra möten inte blev så många genom åren. Jag fick mest höra genom min andra moster Inger om hur hon mådde.

0105_beritinger
Berit o Inger i maj 2001

 

Hon flyttade till ett gruppboende sedan hennes man dog i Uppsala i mitten på 2005. Där bodde hon under sina sista år och i somras så såg jag henne sitta vid ett café och fan flög i mig. Jag gick fram och vi pratade länge. Det var precis som om jag kände på mig att hon inte hade långt kvar. Hon var nästan bara skinn och ben då. Sjukdomen anorexia hade hon haft i många år och nu fanns det ingen återvändo. Jag tror att orden från pappan ekade inom henne genom alla åren.

Sista gången jag såg henne var tillsammans med Linn. Det var i slutet på augusti. Vi hade lunchat och B satt utanför sin port och väntade på att få åka till sjukhuset. Hon hade förlorat känseln i benen och mådde inte alls bra. Hennes kropp var som ett skelett där huden bara var påträdd. Hon såg verkligen döende ut och nu förstod jag verkligen att det var riktigt illa med henne. Vi pratade en stund och jag kramade om henne.

I måndags nästan 69 år gammal så orkade hon inte längre. Livet hade varit så tufft mot henne och hon kämpade så genom många år. I ensamhet efter det att hennes karl hade dött. Berit hade inget roligt liv och jag tror att hon nu har fått ro när hon nu fått träffat mamma och min mormor. Och sin karl…

Min bloggpost är en hyllning till henne. En person som levde sitt eget liv och som inte gjorde en fluga förnär. En som kämpade genom alla år även om det slog så fel genom att hon isolerade sig så mycket med sin karl. Hon kanske inte orkade fejsa världen och de som sa att hon var tjock… jag vet inte.

Vila i frid Berit!

Annonser

2 tankar om “Moster B är död

Kommentarer inaktiverade.