GayFlagKiss Vårt land Sverige är ju ett av de liberalaste fästena i världen när det handlar om att få var den man är rent sexuellt? Notera dock när jag nu skriver liberal så är det ett skällsord bland många och då speciellt i de kretsar jag rör mig i.

Att var liberal i Svenska kyrkan, det är att acceptera ALLT och det är inte bra enligt vissa röster. Man måste ju ha några normer och man måste ju tala om vad som gäller för de lealösa som inte kan tänka själva!

Ja, det var ett sidospår, men att vara liberal är många gånger att vara mesig och inte ha några regler alls enligt de som är stadda i sin tro. Tala om dubbelfel, för mig är liberal att acceptera ALLA och inte utestänga någon. Vem är domaren?

Men tillbaka till min grundfråga:

Kan man vara homo fullt ut i Sverige 2011?

Ja, det tror jag. Om man håller käften och inte tycker något då går det bra. Men nej, om man står upp för sig själv och vågar säga att man föredrar någon som har samma kön som sig själv. Då får man problem, som i USA.

Jamey Rodemeyer Jamey Rodemeyer kom från USA och tog sitt liv alldeles nyligen. 14 år gammal så såg han ingen annan utväg.

Jamey är inte unik utan jag är säker på att det finns många Jamey i Sverige, som är livrädda för att vara sig själva.

Jag ska berätta en sak för er nu. När jag var 14 år så var jag livrädd för att mina så kallade kompisar skulle få reda på att jag gillade killar. Jag gjorde allt för att dölja detta. Ställde upp på saker för att bevisa att jag inte var någon fjolla eller någon som gillade killar. Det satt hårt i mig detta, att inte vara annorlunda.

Tänker på Jamey och att gå så långt att ta sitt eget liv, det måste innebära att han var så hårt ansatt av sina mobbare att han inte såg någon annan utväg. För jag minns ju hur jag kände det. För mig handlade det mer om att anpassa mig och tiga still. Att i pojkrummet få drömma om de snyggaste killarna, men aldrig yppa det för någon. Skulle någon få veta, då var jag död! Så illa var det för mig. Jamey var mycket modigare än vad jag var och för det fick han plikta med livet.

När det gäller mig själv så pratar vi alltså om 1979-1980 och den period som homosexualitet stämplades som sinnessjukdom i Sverige. Det togs bort 1979, men visst funderade jag ofta på om jag var knäpp, skadad eller tokig och det lindrades inte av att min pappa alltid hånade mig för en massa saker som alltid utmynnade i att han avskydde mig för den jag var. För bögar var det värsta han visste! Mitt sexualliv har påverkats starkt av det jag var med om och sviterna lider jag av än idag.

Kan man vara homo fullt ut i Sverige 2011?

Nej, är mitt egentliga svar. Jag tror inte att det finns så ansvarsfulla föräldrar som fullt ut accepterar sina barn. Rätta mig gärna om jag har fel. Traditioner, gamla avlagringar eller en tro på att mitt barn är heterosexuellt gör att min tro mot de som hävdar motsatsen lite känns som en efterhandskonstruktion.

Att vara homo helt öppet i Sverige idag år 2011 innebär begränsningar, tankar om mindre värde och att allt inte är som det ska. Eller har jag fel?