Sanna Lundell är krönikör på Aftonbladet. Sällan så håller jag med henne eftersom jag anser att hon oftast ser kvinnor som offer och män som förövare i allt eller inget, men skit samma… idag har jag hittat en krönika av henne som är klockren och som jag känner igen mig i i stora delar.

Den heter Livsglädjen efter en separation landar tillslut i en livslång sorg och jag blir mer än jag vill berörd av det hon skriver. För inom mig gnager det, trots alla försök genom åren och sedan skilsmässan 2007 en massa negativa tankar i sorgen kring mina barn och hur deras liv blivit. Ibland är jag arg, hämndlysten och elak i sinnet för att sedan vara förstående, vänlig och medgörlig i det som skedde. Men att jag är oberörd efter nästan fyra år, det är totalfel och som Lundell säger så kommer sorgen att vara livslång.

Lundell tar upp de två verklighetsfrånvända författarna Katarina Wennstam (från vilket planet kommer hon egentligen?) och Maria Sveland som lever i det blå och hävdar att tar man bara steget och skiljer sig så blir allt bra. Så skriver hon och ger exempel på egen lägenhet att inreda, sovmorgnar, crazy partykvällar, ungdomligt kompishäng och sist men inte minst en återvunnen jämställdhet.

Lundell fortsätter:

Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare.

Kanske är det fler kvinnor som känner sig instängda i ett äktenskap, inte vet jag. Kanske känner många som dessa, inte vet jag. Jag vet bara hur jag känner och för mig är det ett helvete trots flera år av träning. Det kan liksom för mig aldrig bli normalläge detta att leva två helt olika liv, att missa mina barns halva liv. Det smärtar mig så oerhört ibland och gör mig så ledsen att jag bara vill försvinna bort från allt. Men just för den veckan de är hos mig, för den kämpar jag vidare.

Lundell skriver så klokt om detta. Det handlar inte om att man blivit dumpad, är ensam eller känner sig misslyckad. Inte i grunden, det kan man klara av.

Utan hon avslutar precis på det sätt som jag känner inför att leva varannanvecka-livet:

Nej, sorgen över att inte dela sitt lilla barns alla dagar kommer ingen separerad förälder undan. ­Sorgen över att för all framtid ­dela upp veckor, högtidsdagar, semesterveckor och packa den där lilla ryggsäcken med gosedjur, tandborste och favoritleksaker varannan fredag är brutal både för ­föräldrar och barn.

Att alltid ta farväl och inte få vara med. Att missa vissa saker (även om vi försöker att vara med båda på det viktigaste) och att varje fredag få veta att det är en vecka tills man får ha dem i sitt liv igen på ett aktivt sätt. Det är den livslånga sorgen. Det är liksom fler än mig och A det handlar om och jag hoppas verkligen att vi kommer igenom nålsögat den dag vi sitter på hemmet och ska summera våra liv inför barnen.

Jag vet, alternativet att leva vidare tillsammans hade nog inneburit att A blivit låst för hela sitt liv och jag försöker trösta mig med att hon blev befriad…