Det har ju inte varit så fint väder i helgen. Mycket regn och mycket gråa moln. Mina änglar kom i fredags och som vanligt så blir hela livsluften för mig då totalt annorlunda. En del sa tidigare att man blir van och det blir bättre med åren. Skillnaden mellan att leva ensam och att ha barn i huset skulle komplettera varandra så att det inte blev så farligt vid skiftena.
På ett plan så är det lättare nu, jag drabbas inte av den där direkta sorgen att vara ensam och jag gråter inte längre när barnen lämnar mig. Men frågan är om det har blivit bättre? Det kan vara skönt första och andra dagen, då jag bara kan strunta i allt och tänka på mig själv. Det är en skillnad. Men sen känner jag påtagligt hur tankarna drar ner mig i en negativ spiral. Livslusten dör och jag vill ingenting göra. Har på senaste tiden när jag varit själv tagit till vin/öl på fredagen. Det är ju inget som hjälper mig, utan det blir mer ångest och mer ledsenhet dagarna efter.
Nu försöker jag ånyo ta hjälp. Ringde min läkare som återigen är en ny vikarie (vilket kommer att innebära att jag får dra hela min livshistoria igen…pust!) och han lovade mig en tid inom de närmaste två veckorna.
När jag har barnen så funkar det bra. Jag är i ett sammanhang med min familj. Jag behövs och jag har någonting som betyder mycket för mig i livet. Men det är sen..
Det är som att leva två liv. Hela livet. Och att åren gör det bättre är inte riktigt sant. Jag står väl ut bättre idag och jag försöker hitta positiva saker med mig själv när jag är ensam. Men jag fastnar fortfarande…
jerryolsson.se 