Precis på gränsen

Det är ganska tomt på ord just nu känner jag. Har inte så mycket att skriva om här och är det något så är det ord som ni hört massor av gånger tidigare. Har liksom fått en skräck inom mig att upprepa saker och ting på bloggen. Det jag har gjort sedan jag började för nästan 10 år sedan. Vill inte.

Veckan som gått har varit bra. Första tre dagarna på jobbet riktigt bra. Ellet går själv till skolan och går hem själv och det klarar han lysande. Som om han inte gjort annat i sitt liv. Linn jobbar ju med mig och det går väldigt bra. Nu har hon bara tre dagar kvar och sen har hon varit på mitt jobb i en månad. Tala om att tiden bara försvinner iväg. Frida har sommarlov. Träffat en ny vän vilket gläder oss alla.

Tidigare när jag har medicinerat så har jag blivit jämn i det mesta och det är inget undantag den här gången. Det är på gränsen ibland till zoombiestadie och ren likgiltighet men jag klarar gränsen precis. Fast jag får leva så här nu ett bra tag. Bättre det än att ständigt sitta i berg- och dalbanan. Fast jag tror inte att jag kan leva så här ett helt liv, att inte känna så mycket och bara vara jämn. Det är liksom inte jag. Balansen, denna förbannade balans, vart är den i mitt liv?!

Mitt liv har betydelse när barnen är här. Mer behöver inte sägas.

Vi skulle åka och bada idag. Hela veckan har vädret varit kanon men idag så är det bara grått. Så vi skjuter upp det till i morgon och hoppas på bättre väder. Idag får vi köra Wii och försöka göra det bästa av dagen. Vi kör en liten grillning ikväll också.