Nu när soffan är ihopskruvad så ska jag testa att sova i den också. Önska mig lycka till. En jamande Felix blir säkert mitt sällskap.

Det är synd om Felix. Han längtar ut och sitter ofta vid fönstret och tittar. Får hoppas att han snart accepterat sin situation. För det är 14 dagar kvar av penicillinkuren och jag kommer inte att släppa ut honom innan den är klar. Nya riktlinjer efter helgens krampanfall.

Ibland så förändras saker och ting väldigt fort. Min chef kallade till möte idag och berättade att hon skulle sluta. Redan i slutet på veckan. Tårarna hängde i luften på flera av oss och det är bara att konstatera att ibland så är saker och ting svåra att förstå sig på. Det känns jobbigt när jag tänker på att hon inte finns på kansliet när jag kommer tillbaka från min semester. Tänker tillbaka på hur mycket hon har betytt för mig och hur hjälpsam hon har varit med att stödja mig när jag har haft det jobbigt. Och nu ska hon inte finnas kvar…

Ibland undrar jag verkligen vad som är meningen med allt detta… det som kallas livet…