Jag själv då?

När jag ser hur forna så kallade vänner stoppar huvudet i sanden och pratar om mörkret så får jag sådan lust att ta till fler ord… men jag är faktiskt för god för det. Sic! Kan bara konstatera att mytomani var närmare mig än jag trodde…

Hur mår jag själv då? Tja, det är varken eller. Det bara är. Det positiva var att jag tog kontakt med Fatou och vågade träffa henne. Det var en positiv upplevelse. Äntligen en rak och öppen själ som inte väjer för det som kan vara negativ gentemot en själv. Uppfriskande och bra samtal har vi haft och jag är ganska säker på att det blir fler tillfällen.

Det negativa är väl fortfarande det att jag liksom inte tycker att jag är värd att må bra. Jag fortsätter att straffa mig på olika sätt. Mest genom att äta en massa skit… men även ibland även att dricka alkohol. Fast jag är mera i zombielandet nu där jag lever ett känsloliv i mellanmjölkens fotspår. Varken eller. Men jag vet ju att det blir så för mig när jag medicinerar .

Midsommar skippar jag i år. Jag är med Felix och Maxi istället.

10 svar till “Jag själv då?”

  1. Vi bär alla våra ok av svårigheter. De flesta visar dem inte så mycket utåt och särskilt i dessa ”bloggtider” och bland alla andra sociala medier är det lätt att få uppfattningen om att alla är så jävla lyckliga och alla mår så förbannat bra! Att vi alla står där i tvätthögar, utarbetade med disk upp till kanten på överskåpet ibland. Att vi ibland inte orkar laga maten ordentligt utan värmer en gorby eller what-ever för att vi bara vill stupa i soffan innan väckarklockan ringer igen, det glömmer vi lätt bort. Då är det lätt att tro att ”alla andra” lever glamourösa liv med bubblor och gåslever. Men vi alla sitter ibland och gör repor i furubordet i ren tristess, eller lägger en patiens 50 gånger i rad, eller ser om en film vi inte ens gillar. Men visst finns det guldkanter för dig också, Jerry? Ett skratt tillsammans med kollegan i korridoren, en sjungstund tillsammans med barnen, ett minne att samlas kring vid någon speciell högtid. Göteborgsresan du precis delade med ditt ena barn…!

    Vi får ta det över en lunch eller nåt… Kram i massor ♥ Från En-som-spelat-ett-helt-meningslöst-spel-hela -dagen-bland-kossor-och-ladugårdar-i-ren-jävla-tristess.

  2. Siv, du är ingen Polly-Anna… jag förstår precis ditt resonemang på ett intellektuellt plan… jag vet att kriser för oss närmare kärnan, det viktigaste. Jag vet att katastrofer oftast gör att man förstår varför man är här. Problemet med mig är bara det att jag inte vill leva mer. Det känns liksom klappat och klart. Givetvis så kommer jag aldrig att göra som min mor, men känslan av att avslut är stark hos mig.

  3. Jag tror att vi alla [västerlänningar…] har aningens för höga krav på livet emellanåt, numera. En generell ”Hollywoodifiering” som på vissa vis förvärras av sociala media eftersom det är där det är lätt att bli avundsjuk på vad andra har och glömma vad de också har att kämpa med/mot. Med risk för att låta som en tråkig mindfulnessguru så tror jag att alla har allt att vinna på eftertanke och stor glädje över små saker. Kanske t o m glädje över frånvaro av vissa saker? Alla dödsfall runt mig de senaste åren har gjort underverk för mig på det viset. Jag gråter över f d kärestor, vänner och älskade små bebisar som dött, men blir glad över att vara så frisk som jag är. T o m mina tumörer i magen i vintras blev till en kick. Glädjen över att slippa cellgifter sitter i än. Nu menar jag inte att låta som en dryg Polly-Anna som knarkar positivt tänkade, bara att jag skiftat fokus ganska mycket och att det var jäkligt bra för mig.

  4. Har jag för stora krav på livet? Tror jag att det finns något mer fast jag aldrig får se det? Era ord skapar tankar inom mig….Att leva i en livslögn det kan jag bara inte. Då blir saker och ting än värre.

    Nej, nu ska jag gosa med Felix igen…

  5. Instämmer med Siv. Jag tror livet ofta levs i en gråskala, det är en vardag, med vardagligt upplyftande saker ibland, och tyngre saker ibland. Halvtrist harmoni.

    Önskar dig en fin midsommar. Att vara med Felix och Maxi låter som en fin helg.

  6. Med mig har det nog varit så att jag sett till att slå på mig själv och hittat orsaker att få må dåligt för att få en chans att supa till. Det låter ju inte klokt och det är det är inte klokt men jag har genom åren sett till att sabotera ganska mycket, alldeles på egen hand. Jag är inte säker på att jag ville må bra, huruvida jag förtjänade att må bra tänkte jag inte särskilt mycket på.

    Mellanmjölkstillståndet är numera ganska behagligt, jag gillar att leva ett Svensson-liv även om jag söker små ”kickar” emellanåt. Att sabba för mig själv har varit ett av många sätt att kicka på, kaos var liksom ett tillstånd som jag hade en sorts hatkärlek till. Och det spelade inte någon roll hur många vänner som sa att jag förtjänade att få må bra, det var inte förrän det var grundmurat inom mig själv som jag kunde tillåta mig själv att få ett bra liv i mellanmjölkens förlovade land. Kram! 🙂

    P.S. Jag är så oändligt glad att Felix mår bättre. Fina, vackra kattkillen. D.S.

  7. Klart du är värd att må bra – du om någon är värd det & tillåt dig göra det med mjölk om så är & dina älskade barn & missar ♥
    Vi firar inte midsommar heller ,förutom att vi antagligen äter sill & k-bullar till färskpotatisen jag köpta idag – bara för att det är så gott med färskpotatis & smör *ler*

    Önskar dig det bästa av det bästa 😉 Stor stor kram 🙂

  8. Långa perioder i livet är rätt ”grågrågrå-mellanmjölk-zombie-bara ta sig genom dagen”-färgade. För nästan alla, det är jag övertygad om. Acceptans är väl grejen. ”Ja, det är så här nu, men det blir ju bättre igen och jag kan bara ta en dag i taget”. Och du – DET är så mycket bättre än att leva i en gigantisk livslögn som man inbillar sig att ingen genomskådar. Kämpa på. Du gör det bra. Ingen är perfekt. Inte ens i närheten.

Kommentarsfunktionen är stängd.