En vänskapsrelation tog slut för en tid sedan. Givetvis så finns olika svar på varför beroende på vem man frågar. Så det struntar jag i numera, jag vet bara att det är över och förbi.

Men det intressanta hos mig är att jag NU reagerat som jag gjort. Jag tänker på mina hämndkänslor i helgen där jag själv blev förvånad över hur jag kände. Kanske är det för att kärlek och hat ligger så nära varandra och när det väl tippar över så blir det väldigt starkt. Jag skrev ju två elaka bloggposter som jag egentligen står för till stora delar, men jag kunde ändå inte låta de vara kvar.

Varför? För jag är egentligen ingen hämndlysten person. Inte på det sättet i alla fall. Men när jag tänker tillbaka på förra helgen så blir jag ändå förvånad över styrkan i mina känslor. Efter flera månader. Att känna hämnd är en otäck känsla för allt annat blir sekundärt. Jag har väl inte tidigare kunnat släppa fram dessa känslor. Visst, när jag är på fyllan så kan jag ju bli taskig och elak, men inte riktigt på det sättet som jag nu kände.

Det jag vill säga att även jag nu i praktiken riktigt fått känna på hur det känns att vilja hämnas någon som man tycker gjort en illa. Det är starka känslor och inte något jag är stolt över. Men det kanske visar att jag är på väg att bli en människa – på alla plan – som vågar och får känna alla känslorna.

Att prata om att känna alla känslorna rent teoretiskt är väldigt lätt och det har jag ägnat mig åt under 10 år när jag har haft hemsida och blogg, men att själv få känna på de jobbiga känslorna av detta, det har jag inte riktigt klarat av tidigare. Förrän förra helgen.

Så hur paradoxalt det än kan låta så kan den som man numera inte vill ta i med tång, vara den som hjälper en vidare i livsskolan att förstå alla känslorna och även i praktiken våga känna dem. Allt går inte att styra med förnuftet utan känslorna måste också vara äkta och komma från hjärtat.

Som man bäddar får man ligga. Ett bra ordspråk som aktualiserats av intressant morgonläsning.