Idag fyller min pappa år. Han är född 1938 och blir alltså 73 år idag. Jo, han lever och jo, jag saknar honom ibland. Inte för den person han är, utan just för att ha en pappa. En manlig förebild och en pappa som tycker om mig. Ibland längtar jag oerhört efter en manlig förebild och någon att lyssna på.

Han har aldrig tyckt om mig och han har aldrig varit en förebild. Men han är min pappa. Under hela mitt liv så har jag hoppats och önskat att han skulle vara just en pappa för mig. Nu har jag givit upp och försöker själv vara en bra pappa. Inte göra de misstagen som min pappa gjort. Att vara där och närvarande. Men ibland är det svårt och då går jag undan och gråter ut saknaden. Mitt enda vapen idag.

Jag förstår inte hur min pappa resonerar. Mot sina egna barn. För mig har han varit död länge nu. Trots att han lever och idag fyller år. Min egen pappa.

Jag kan bli förtvivlad emellanåt över hur vår relation är. Ska jag ta ansvar för att den ska fungera? Jag gjorde det länge men orkade inte tillslut. Inte när han började hota mina egna barn, då fick det vara nog. Mig kunde han håna, slå på och vara elak emot. Men inte mina barn.

Min egen pappa lever fortfarande. Men för mig är han död. Och det gör mig förtvivlad.