Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv!

Fick en berättelse till mig som stack till i hjärtat. Vissa dagar, trots att jag försöker intala mig själv att detta är positiva veckan, är djupare och mer ledsamma än andra. Idag känns det som om det är en sådan dag.

Ibland undrar jag varför jag är som jag är. Varför jag inte bara kan följa med strömmen och visa intresse för vissa saker, som skulle vara bra för mig. Men jag sprattlar omkring helt ensam, nu på fjärde året och allt oftare har jag svårt att ha näsan ovanför vattenytan. Vännerna flyr och jag tycker att jag förtjänar det.

Leva i nutid. Göra sakerna nu. Inte tveka och vänta. För 1924 och dess människor som tvekade och inget gjorde, för dem är det försent nu. De har fått sin chans. Fast det som skrämmer mig är att allt oftare så känner jag att det spelar ingen roll. Låt gå då. Har nada självkärlek och vill inte något för mig och min egen skull.

Jag har aldrig egentligen kunnat meditera och den vägen försöka få inre ro. Jag har försökt under några år och var väl på väg, men sen händer det saker som gör att jag omöjligt kan fokusera och sitta still med mig själv. Nu var det länge sedan det fungerade…

1105_05

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Drar jag till mig det svarta och mörka? Har jag en personlig del i det som möter mig? Alltid? Skuldkänslor och tankar på otillräcklighet. En promenad med ett resultat chockade mig nästan. Chocka är ett starkt ord, men jag har inget annat att ta till. Får jag alltid skylla mig själv för det som drabbar mig? Lärdomen?

1105_06

Jag gömmer mig bakom bloggen. Visst, jag skriver om sådant som många kanske inte ens skulle vilja prata om, MEN jag gömmer mig bakom bloggen. Inbillar mig ibland att ingen läser och att det bara handlar om egenterapi. Att stå i centrum har aldrig varit något för mig. Att prata inför folk får mig förlamad av ångest. Ändå så lockar den tanken, att utmana det som gör mig mest rädd. Att stå i centrum. Att göra skillnad.

Ibland så känner jag mig inte hemma någonstans. Visst, jag har ett fysiskt hem och jag trivs ok där. Ni vet vad barnen betyder för mig, men sen då? När jag har egna veckor, vart hör jag hemma då? Tanken skrämmer mig ibland att jag inte har något rot någonstans… jag svävar bara och känner mig inte tillfreds och önskvärd någonstans. Så har det egentligen varit sedan jag var liten. Ibland förundras jag själv över att jag är kvar och ändå funkar så pass bra som jag gör. Jag skulle lätt kunna anpassa mig till att bo på hotell i veckor, eller varför inte i favoritstaden London. Min rot saknas.

Blunda och sträva uppåt. Spela roll vad du möter. Le och spela med. Det är bra. Jag vill ju detta. Eller?

Jag har gått i terapi många gånger, i omgångar. Jag har och jag medicinerar i perioder. För att stanna kvar och inte välja en väg som gör mina nära anhöriga ledsna. Jag tar hjälp och det är väl det mest positiva. Även om jag gömmer mig ibland fortfarande och i undantagsfall tar till alkoholen.

Många tårar kom tillslut. För att sedan försvinna igen. De första 35 åren så grät jag inte en gång nykter. Bara fylletjut. Sen var det tvärtom ett bra tag. Nu känner jag mig tömd på tårar och på förnuftigheter. Men hur gör man i praktiken? När det ändå känns som om roten är bortsliten och ångesten tränger igenom oavsett vad jag gör? Just det, så var det ju:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Ändå så spelar jag. För att överleva. Jag kan berätta om en massa saker om mig själv och många kallar mig modig. Jag är inte ett dugg modig, jag skyddar mig ju just genom att berätta om mig själv och det jag tror mig ha kontroll över. Grundfundamentet, det som ska vara drivkraften för att leva pratar jag sällan om. Om de känslor och tankar som är förbjudna, svarta och så mörka.

Livet pågår alltid. Allt förändras hela tiden. Min och mångas existens är bortglömd om X-antal år. De allra största själarna kanske nämns i några böcker, lyssnas till eller syns i några filmklipp. Är det något att sträva efter?

Varför tror ni att jag tror på flera liv och på en fortsättning? För att någonstans ändå ha ett hopp om att jag har betydelse någonstans och för någonting. Det vill jag ha. Jag vill ju göra skillnad någon gång.

1105_12

Mina katter blir alldeles galna när det vankas räkor. De kan göra saker som de aldrig skulle göra annars. Titta på bilden och titta på Maxi. Han brinner, han vill så gärna ha räkan. Han skulle göra allt för att få den räkan… Föredöme?

Maxi

Mina katter är verkligen härliga och min förhoppning är att de är med mig länge.

Men jag är en mörk jävel i botten. Men jag försöker ofta tänka möjlighet istället för hinder, men ibland blir jag så trött på mig själv. Positiva veckan? För att ljuga för mig själv och vara någon jag egentligen inte är… eller är jag så förgiftad av martyrskap att jag inte ser klart längre? Jag kan mörkret och vet hur det fungerar, men är jag i ljuset för länge så skruvar jag på mig och vill bara därifrån. Människor som alltid är i ljuset har jag svårt att identifiera mig med. Människor som alltid tror på att blunda och gå vidare. För deras explosion kommer en dag, var så säker.

Vissa tycks växa oavsett förutsättningar och uppväxt. De kan släppa taget och gå vidare. Åtminstone så pass mycket att de kommer vidare och inte fastnar i någonting. För de människorna måste ju finnas som också med hjärtat menar detta och inte bara med läpparna. De med läpparna föraktar jag och ofta så ser jag igenom dem. De som är så positiva och flåshurtiga både i min närhet och i media. De som lever i en värld på ett ställe och en helt annan värld när man väl skrapar lite på dem. Jag känner bara förakt när jag tänker på dem.

Men ljusen finns ju där. För dem kämpar jag och för dem går jag upp varje morgon. För dem och inte för min egen skull. För så är det. För dem och alltid för dem.

1105_17

Ja, jag känner mig ledsen och djup idag. Känner mig otillräcklig och så jävla trött. Fast på något konstigt vis så går ju en dag till. För att jag måste och har ett ansvar. Otillräckligheten och känslan av förvaring gör ibland att jag får sådan råångest att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Men det handlar väl återigen om min egen självbild och den jag tror mig vara.

Kanske är det då bättre att skriva en sådan här post och berätta lite om hur det är just idag. Och lyssna till:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

3 svar till “Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv!”

  1. Något som jag tycker försvinner i ”positivitetstidsåldern” är att det finns en del av vår sinnesstämning som är medfödd, som vi inte kan göra så mycket åt. Sedan vilka ska vi jämföra oss med?

    Jag har ingen lösning, mer än att för mig är det ibland bättre att bekräfta och acceptera det lägre sinnestillståndet och inte hela tiden sträva efter något annat. Definitivt inte när andra tycker jag ska göra det.

  2. Tofflan: För mig försvinner inte grunden i mitt trasiga hjärta. Hur mycket jag än går i terapi eller tar hjälp så är det min kamp. Och den är tuff.
    Dessa människor som suger åt sig andras elände istället för att våga titta på sitt eget, de har jag ju lyckligvis i stor del lyckas få bort ur mitt liv. Så det går ju framåt, även om det känns hopplöst ibland.
    Kram!

  3. Jag tycker att man inte alldeles ska grotta ner sig i sitt elände, MEN… Just bloggen har en funktion för mig, eftersom jag här kan skriva relativt fritt. Åtminstone bakom lösen. (Jag är ju arbetssökande och måste tänka på att ev arbetsgivare kanske läser.)
    Samtidigt har jag svårt för människor som hellre ägnar sig åt andras problem än att ta tag i sina egna. För mig blir det en flykt.
    Kram!

Kommentarsfunktionen är stängd.