Den världskände fysikern Stephen Hawking säger i en nyligen gjord intervju att “himlen finns inte” och att efter döden så är det slut. Våra hjärnor är som datorer och när komponenterna tar slut, så är det slut. Hawking har själv en otrolig livsvilja och har trotsat döden under många år nu. När han var 21 år så fick han diagnosen amyotrofisk lateralskleros (ALS). Han är idag 69 år och har alltså överlevt sjukdomen i 48 år! Idag är han nästan helt förlamad, men han är en av få som överlevt sjukdomen så länge. Han pratar med omvärlden genom en digital röstmaskin. Om jag försöker köpa tanken på att det är svart, finito och över när vi dör så finns det ju ändå frågor som måste ställas. För många av oss har ju upplevelser som är väldigt svåra att förklara med det intellekt vi fått oss till del.

Kan det vara så att mitt möte med min mamma ett halvår efter hennes död 1981 är något som min hjärna skapade för att jag längtade så mycket efter henne? Min hjärna simulerade ett möte för att jag skulle kunna gå vidare? Ok, jag kanske kan acceptera den tanken också, att våra hjärnor kan spela oss många spratt där logiska förklaringar inte finns. Jag kanske själv skapade mitt möte med min mamma? Ok, jag accepterar att det kan vara så.

Men och här kommer det som jag har lite svårt att begripa om Hawkings teori skulle vara sann. För hur kan min syster, som befinner sig många mil ifrån mig, under samma vecka, uppleva samma sak? Vi vet inte om det var under samma kväll, men vi vet att det var under samma vecka. Hur kan sådant ske om våra hjärnor själva skapar de så kallade paranormala upplevelser vi har? Vi var helt omedvetna om varandras upplevelser förrän vi pratade om det ett par veckor senare. Det är här jag faktiskt inte får ihop Hawkings teori om totalt mörker när vi dör.

Vår mamma kom alltså både till mig och min syster under samma vecka för att säga adjö. Ett halvår efter hennes fysiska död. Hur är det då möjligt om allt bara blir svart när vi dör? Det grubblar jag på nu efter att ha läst artikeln om Stephen Hawking där han också säger att “det är sagor gjorda av människor som är rädda för mörkret.”

Så min syster och jag fantiserar samtidigt på helt olika platser om samma upplevelse? För att vi är rädda för mörkret och inte vill inse att det bara finns ett liv?

Det var just dessa upplevelser som jag och min syster hade som fick mig att inse att vi är större än vårt fysiska skal och det liv vi just nu lever. Några år senare så gjorde jag en regression som än mer förstärkte min teori om att vi lever flera liv. Men det är ju lilla jag som tycker det och jag är ju ingen världsberömd fysiker…