Den dagen skilsmässan var ett faktum och jag flyttade ner i källaren så har jag inte haft en riktig relation eller någon att krama om ordentligt. Jag blev till en början så sökande och så törstig på närhet, vilket gjorde mig desperat. Det fick till följd helt misslyckade försök till relationer och kontakter.

Sista två åren har jag knappt försökt. Efter det senaste försöket så gjorde jag mig själv så illa att jag nu backar inför det mesta. När det eventuellt börjar att brännas så flyr jag och ger sjuttsingen i inviterna. Jag har kraftiga tillitsproblem inför de människor som kommer i min närhet. Det finns en gräns som ingen får kliva över för då blir jag irrationell och gör allt för att straffa ut mig.

Det gäller inte bara kärleksrelationer utan även vissa vänskapsband som brutalt har blivit kapade de sista åren. En stor del beror på mitt eget agerande och min önskan att straffa mig själv. Det låter ju inte klokt när jag skriver det, men kommer människor för nära och sen inte håller de sjuka mått eller hur jag ska uttrycka det som närheten skapar inom mig, då flyr jag och gör allt för att sabotera allting. Att få någon för nära efter allt som har hänt är väldigt svårt för mig och har väl varit ända sedan barnsben. Det finns ett mönster i mitt liv och det är väl därför jag idag inte har någon riktigt nära vän.

Så mina relationer blir ofta kortvariga eller på sätt som inte är bra för mig i längden. Det är säkert tvärtom också men då har jag nog fått reda på det tillslut. Jag känner mig otillräcklig för att klara av relationer och kärlek till en annan människa. Så numera så låter jag hellre bli och är ensam. Även om min högsta önskan är att hitta någon likvärdig människa som tar mig för den jag är, med alla mina fel och brister men även med de förtjänster jag har. Utan baktankar eller fula knep.

Jag kanske har träffat sådana själar redan, men min destruktiva sida har då varit duktig på att sabba allt. För att inte riskera att bli djupt beroende av en annan människa och möjligheten att återigen bli sviken.