Det går inte att komma ifrån. Ensamheten och min oförmåga att knyta nya kontakter håller på att knäcka mig. Det går inte längre och idag har jag tagit till alkoholen igen. Ja, för att fly bort en stund…

Jag dricker när jag kan och när jag är ensam. Inte annars och så har det varit länge. Under långa perioder har det varit ännu bättre, men just nu så går det inte och jag tänker inte ge mig själv dåligt samvete för att jag dricker. Det är mitt val och jag dricker för att slappna av. För att jag kommer bort ett tag och får bekantskap med de känslor som jag känner till. Expertisen säger att det är åt helvete och det vet jag…men så är det med mig just nu och pallar ingen med det så fine för mig. Jag är den jag är. Jag avskyr att försvara mig på min egen blogg, men troligtvis så handlar det om mina egna känslor inför mig själv, som speglas ut på detta sätt.

Tänker tillbaka på mitt liv. När det har varit bra och när det har varit dåligt. Jag har alltid tagit till alkoholen, mer eller mindre sen 20-års åldern. Men jag har aldrig, förutom sommaren 2009, tappat kontrollen. Sommaren 2009 så orkade jag inte mer och jag ville verkligen försöka sluta helt. Det går bra i perioder som sagt, men jag varken vill eller klarar av det för hela mitt liv. Fast det klart, det beror på vad man menar med att tappa kontrollen? Det var ju många gånger jag och A tjafsade om att jag ville dricka, så var det ju… och ofta så gjorde jag det på något vis… antingen hemma eller så åkte jag iväg. Rätt ska vara rätt.

Ja, jag är alkoholist på ett sätt. Det vet jag. Men jag vill inte sluta helt. Det är bara att erkänna det. Jag vill och har slutat under barnveckorna och när jag jobbar. Det har gått bra hela tiden sedan sommaren 2009. Men jag vill inte sluta helt och varför kan jag inte förklara riktigt. Det är bara så att det inte finns några bra argument för att dricka, men jag väljer hellre att göra det ibland än att ta mitt eget liv. För så känns det ibland när kokaren är för hög och ångesten dryper ur mina öron. Då är en redig fylla en bra rensare.

Har alltid skyllt på saker och ting och när jag försökt att gå vidare och skaka av mig saker så kommer ångesten som ett brev på posten. Ensamheten är inte heller att leka med. Jag vågar inte ta kontakter och ta steg som jag vet skulle hjälpa mig vidare. Jävla fegis är jag. Men jag förmår inte att visa upp mig igen. Jag gjorde det för ca 10 år sedan för några och hur gick det? Åt helvete med de flesta och idag så mår jag bara dåligt när jag tänker på de relationerna. Jag gjorde det för ett par år sedan inför en kille som jag älskade, hur gick det? Fullständig katastrof och känslor som fortfarande gör ont i mig.

Men jag ska inte klaga mer. Det är ju fult att skriva hur det verkligen är. Så jag håller masken och är fit-for-fight på fredag igen när barnen kommer tillbaka till mig.