Han är över 70 år nu, Gösta Ekman. Men han vill inte bli stor enligt titeln på den biografi som Klas Gustafson skrivit över denna institution i svensk skådespeleri. För han var i farten redan 1956…

Biografin är grundlig, faktafylld och intressant för den som har Ekman som personlig favorit. Jag ska inte säga att jag tappade intresset för boken, men det fanns kapitel som inte riktigt grep tag i mig. En minus är också att han inte skriver själv, vilket ibland märks eftersom jag undrar om även Ekman skulle tycka så om den och den saken.

Farbrorn som inte vill va’ stor kom ut 2010. Mina bästa minnen med Ekman är hans filmer om Papphammar samt ett par långfilmer som var riktigt roliga. Även vissa sketcher med Hasse & Tage minns jag med glädje.

En bok som för mig personligen var mer intressant var den om Keith Richards. Nu var det ett tag sedan jag läste den och recensionen kom aldrig ut på min blogg av olika anledningar. Men den heter Livet och är, hur ska jag uttrycka det, burdust naket men ändå med en intellektuell kärna till hans djupa kärlek till musiken. Det märks liksom i beskrivningarna av gitarrtekniker och de musiker han mött genom åren.

Boken är busig på något vis och jag tror honom på vartenda ord när han beskriver om den disciplin han trots allt hade när det handlade om de tyngre drogerna. Jag menar, karln är 68 år och går fortfarande… Hans relation med Jagger är komplext och hur han beskriver den är mycket intressant där både smått och stort avhandlas.

Tyvärr så slutade Gösta Ekman att skådespela 2005 men att Richards kommer att sluta att spela frivilligt, det ser jag som helt omöjligt efter att ha läst denna bok. Han kommer bokstavligen att dö med gitarren i närheten. Det är min övertygelse.