Jag slog på radion efter att ha kommit hem från lumpen. Det var en fredag och jag kunde inte sova så jag slog på radion kring halv 12 på kvällen. Då var det extrasändning och orden var svåra att ta in. Till en början så var det ju inte helt säkert att han var död, men ganska snart så kom beskedet.

Kl 23.21 för 25 år sedan så mördades Olof Palme. Han var 59 år gammal och skulle idag om han fått leva vara 84 år. Enligt familjen Palme så är det ingen tvekan om att det är Christer Pettersson som utförde dådet. Pettersson är idag död och kanske är det dags att tro på Lisbet Palme och lägga ner mordutredningen? Ibland så kan jag känna det. Det går ju liksom inte att komma vidare och den som torde veta detta har med säkerhet pekat ut Christer Pettersson. Även förre statsministern Ingvar Carlsson är ju övertygad om Petterssons skuld.

Jag gillade Olof Palme. Han var rak och tydlig och hederlig enligt mitt sätt att se på honom. Med det menar jag att det sällan var någon tvekan om vad han tyckte och brann för. Han gömde inget och lindade inte in saker och ting. Han kunde tala som få och få människor med sig.

Det jag ofta har tänkt på genom åren är att det efter Palmes död “flöt” upp så mycket affärer och skandaler i politiken. Antingen så styrde han sina undersåtar med järnhand och tillät inga läckor eller så var det helt enkelt på det sättet att det var ärligare i maktens korridorer under Palmes tid. Jag vet inte jag vad jag ska tro egentligen, men när han dog så var det som om proppen drogs ur.

När jag tänker på att det är 25 år sedan och då tänker på människor jag mött och vad som hänt så är det ju bara att konstatera att tiden går så fort och att det gäller att fånga nyfikenheten nu och inte i morgon.