Idag för 30 år sedan…

Mamma 1960

Den 3 januari 1981 så fick jag min livs chock. Det är idag exakt 30 år sedan som min mamma inte orkade leva längre. Hon valde att lämna mig och min syster. Hon var 33 år gammal. Jag hade alltid sagt att det värsta som kan hända, det är att min mamma dör…

Idag är det ett sår som är så läkt som det kan bli. Visst tänker jag ibland på henne och varför hon inte valde att fortsätta att kämpa på jorden. Men jag måste erkänna att ju äldre jag blir, ju mer kan jag förlika mig med tanken på det hon gjorde. Jag kommer aldrig att förstå eller acceptera riktigt fullt ut, men jag kan se skälen tydligare idag.

Hon var skild från min pappa som inte lät henne vare helt ifred. Han var ju väldigt elak när han var full och jag vet att han ringde henne och var oförskämd. I början så kom han även till henne och gapade och skrek. Vid något tillfälle så blev hon också misshandlad. Han trodde att han fortfarande kunde förnedra henne och göra det han ville…

Hon träffade dock en ny man som till en början var bra för henne. Men han hade också problem med spriten och tillslut så betedde han sig på samma sätt som pappa gjorde. Struntade helt i henne och krökade på tillsammans med sina polare. Lämnade henne helt ensam och var ganska elak emot henne.

Hennes två barn var placerade i fosterhem sedan flera år tillbaka. Oss fick hon träffa bara ibland och helt på andras villkor. Sen var det detta med alla tabletter som läkare skrev ut till henne. Hon fick allt hon ville vilket resulterade i ett tablettberoende som gjorde henne annorlunda och vad jag tycker mer destruktiv än tidigare.

Allt detta i kombination blev att hon bestämde sig för att lämna jorden. Idag och just nu på förmiddagen för 30 år sedan. I början så tog jag på mig skulden för det mesta. Vi hade pratat i telefon dagen innan och jag var ganska kort i tonen då. Minns att jag var arg på henne för hennes sluddrande och hennes knaprande på tabletter. Jag ångrade länge detta samtal, att jag liksom hade givit henne det sista bränslet för att gå vidare. Jag var 15 år och ganska tuff i tyckandet, mycket var svart och vitt på den tiden.

Sen har vi detta med metoden. Den metod hon använde för att ta sitt liv. Vi hade tidigare pratat om just detta och jag hade sagt till henne att detta är det sätt som känns minst. Jag minns inte exakt varför vi pratade om detta, men jag tror att det hade stått om det i någon tidning. Jag tog även på mig detta under lång tid.

För att tappa upp ett varmt bad och sedan fylla kroppen med massor av tabletter och till sist skära upp handpulsådern, det var precis det sätt som min mamma använde. Den där dagen för exakt 30 år sedan. Det tog lång tid innan jag kunde förlika mig med tanken över att vi hade pratat om detta och att just jag nämnt denna metod för att avsluta sitt liv.

Fast idag har jag ro kring detta. Mamma valde själv och hade det inte lyckats idag för 30 år sedan så hade det kommit senare. För hon hade försökt tidigare under hösten. Det är ju också en historia för sig, men den tror jag att jag har berättat om tidigare. Om inte, så får den ändå bero. Hon ville inte leva längre och frågan är vad som skulle ha fått henne att vända om och se livet istället för döden? När jag tänker på det så har jag inget bra svar. Ibland önskar jag att jag själv hade varit mycket äldre och förstod hur illa ställt det var med mamma. För jag fattade inte riktigt att det var så illa. Men det som är gjort är gjort och jag har slutat att slå på mig själv för detta.

Vi ska till mammas och farmors grav idag. Snygga till, sätta någon blomma och tända ett ljus.

För oavsett så är hon min mamma och det spelar ingen roll vart hon befinner sig. En del av henne finns i mitt hjärta och jag är helt säker på att utan henne så hade jag själv inte kommit så långt som jag ändå har gjort i det här livet. För det vittnar många om att innan det gick åt helvete för henne så hade hon förmågan att ge mig och min syster mycket kärlek när vi var små. På det har jag levt länge och det finns kvar inom mig när dagarna är tuffa.

30 år har gått. Det är inte klokt hur fort tiden går egentligen. Jag älskar dig så mycket, mamma!

9 svar till “Idag för 30 år sedan…”

  1. Ann Helena: Du vet inte hur mycket jag håller med dig i detta. Jag tror också att vissa öden, de kommer man inte undan, just för att man behöver den upplevelsen. Kan låta hårt i mångas öron, men alternativen är alltid hårdare för mig.
    Väljer man att stånga sig blodig på saker som bara gör en illa så är ju också det ett val…
    Leva och VÅGA lära… tack för att du berättar!

    fruhatt: Jag är så glad att du hör av dig. Kram tillbaka!

    Eva: Idag är det bra. Jag känner lugn inför det som har hänt och kan se det i ett högre perspektiv. Kramar!

    Syster Dyster: Tack vännen! När jag tittar på kortet på min mamma som ung så tycker jag att jag ser Frida i henne. Ju mer jag tittar…

    Tofflan: Du ska inte be om ursäkt för något du inte visste om. Det är bra med mig idag gällande min mor, men det tog sina år. Som du själv vet… kramar om dig!

    Inna: Du finns också i mina tankar. Ofta. Kram tillbaka!

    Micael: Man måste hela tiden jobba med sig själv och ta lärdom av det man är med om. Du ska leva vidare och kämpa på detta ställe och inte gå vidare till ett annat där det bara fortsätter. Det är lika bra att ta tag i det jobbiga direkt här på jorden istället. Skickar dig en kram och du ska vet att jag ofta tänker på dig och hur det går för dig och dina barn, även om jag är dålig på att berätta det.

    Carina: Ja, hon finns för evigt i mitt hjärta. Kramar om!

  2. Va stark du är. Skönt att du inte anklagar dig själv längre, du var ju bara ett barn. Du vet att jag gjort två alvarliga försök själv och ingen kan lastas för det val en enskild person gör. Det är bara tragiskt när det händer och ingen kan veta om något skulle ha hjälpt.

  3. Massor av kramar till dig idag! Förlåt min tidigare okänsliga kommentar – jag fattade inte alls att det gällde din mamma. Jag vet hur det är att förlora en förälder, även om jag var vuxen gjorde det ont och gör ont fortfarande.

    Var rädd om dig, vännen!

  4. Ofattbart, tungt, sorgligt. Men DU lever och dina barn har en fantastisk pappa – du har lyckats vända den här förbannelsen eller vad det kan kallas! Du är förresten otroligt lik din mamma i utseendet. Styrkekramar idag!

  5. Stark text Jerry! Vi har tragedier av den sorten i vår släkt också. Min mamma dog knall och fall som du vet i astma, en kusin dog när hon födde sitt tredje barn och läkarna sade att de hade kunnat rädda henne om hon hade velat leva.

    Det utmärkande för dessa kvinnor i vår släkt var just det som du berättar om här också. De hade gett sig i lag, med män, som inte var bra för dem. På Jung-språk skulle man kunna säga att deras animus var outvecklad och tog död på dem.

    Det sätt man som kvinna kan gå vidare från den inre fula animus, som flickor ärver från sin pappa, är att bli medveten. Då kan man begripa att detta är inte personligt, utan något som har pågått i långa tider.

    I min släkt var det farfar och farmor som inte klarade av sitt äktenskap. Och som gav detta i arv till min pappa, som inte heller klarade av sitt äktenskap.

    Själv har jag nu varit tillsammans med samme man i drygt 27 år. Men det krävdes jobb för att komma dit. Ett inre arbete.

    Själv får jag fortfarande ibland skuldkänslor för att jag inte skyndade mig hem från sommarjobbet den där sommardagen för att rädda min mamma. Hon hade precis dött när jag kom hem. Kanske hade jag kunnat rädda henne om jag hade kommit en halvtimme tidigare?

    Men så går det inte att tänka. Det var väl meningen, som jag brukar säga. Precis som att det nu var meningen att min andrapappa skulle dö den 12 december och att vi ska begrava honom i morgon. Ett dödsfall är en chans att göra något stort, för då är förbindelsen med himlen öppen. Ha det så gott! Stor kram!

Kommentarsfunktionen är stängd.