Spisar Amanda Lear för brinnande livet. Herr Ågren slog in dörren tillslut. Jag höll emot så länge det gick. Jag har försökt att resonera lugnt och klokt med honom men han bara skriker åt mig. Vill inte ta reson i år heller. Förstår inte riktigt vad han har att göra hos mig mer. Jag försöker lugnt och stilla säga att jag är klar med honom, men då blir han ännu argare på mig!

Jag försöker fråga vad han vill men det går inte så bra. Han surrar om min ensamhet och det är då jag ser det där djävulska leendet som gör att jag inte vill mer. De svarta ögonen som bara hatar allt och tanken på ytterligare ett år. Han skrämmer mig verkligen då.

Så nu bara skäller och skäller han över hur usel jag är. Jag hoppas han tröttnar snart när han ser hur ledsen jag är och att tårarna rinner.

Fast han bara fortsätter, maler på om att han njuter av att se mig så ensam och att jag gör allt själv. Hur livskraften sakta men säkert rinner ur mig. Att jag förtjänar att inte ha någon att krama om och älska mer. Att det är så det ska vara livet ut. Gör man som jag gjorde, då är man inte värd att ens försöka. Då gör det ont i hela mig för jag lyssnar ju på honom. En sådan idiot är jag ju… för det är svårt att värja sig när han skäller och skriker åt mig.

Jag försöker sitta still och inte agera så mycket utifrån dessa känslor. Ska ta mig till familjen en sväng idag också för att vädra ut Herr Ågren. Förhoppningsvis så är han borta ikväll när huset fylls av andra röster. Två av mina underbara änglar är tillbaka i huset då!