En självbiografi av journalisten och konstnären Elisabet Höglund med namnet “En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar” gav mig många tankar. Att duga, att alltid framstå korrekt och att bära huvudet högt. Det är både positivt och negativt tycker jag. För det känns som om hon aldrig får vila ifrån sig själv och de krav hon ställer på sig själv. Samtidigt så har hon en härlig integritet och en moraliskt kompass som få orkar leva upp till. En uppväxt med obefintlig fysisk kontakt och en mor som inte tycker om en sätter givetvis spår. Att ständigt känna skuld, dåligt samvete och ha otillräcklighetskänslor mot en mor som dessutom säger att det var en olyckshändelse att man föddes, det skapar inga bra förutsättningar.

Fadern söp och vetskapen om vad som komma skall när han kom hem efter en blöt kväll skapar mångårig otrygghet som hos en del aldrig går att reparera.

Höglunds berättelse om sin barndom är rak och utan krusiduller. Sen måste jag erkänna att jag tappar lite intresse när hon berättar om sin cykelkarriär i detaljer och vissa av de reportage hon var ute på. Fast det svänger ånyo lite senare i boken när hon i passionerade ord berättar om sin tid på Västgöta-Demokraten där hon stannade i sju år:

Under mina nattpass fick jag nästan en orgasmliknande upplevelse, när de våta tidningarna sprutade fram ur pressarna för att prydligt lägga sig till rätta i högar på tryckerigolvet. Därefter bands de ihop i olika stora paket, kastades in i bilar och transporterades till prenumeranterna. Denna mäktiga känsla kunde vi uppleva natt efter natt.

Då är man hängiven sitt jobb…

Hon berättar också om den dåliga stämningen på Aktuellt när hon jobbade där i mitten på 80-talet. 1987 så sökte hon sig till Rapport och hon uttrycker det som så att det var som att gå från helvetet till paradiset:

På Rapport så kände jag mig välkommen och uppskattad. Kollegor och chefer hade stora förväntningar på mig. Alla var snälla vänliga och trevliga.

Att arbeta på Rapport var som att känna sig hemma. På Aktuellt hade jag känt mig som en främling, trots att jag hade blivit värvad dit. På Rapport trivdes jag från första dagen…

Hon har också retat gallfebern på många makthavare genom åren för att hon inte väjer för någonting och frågan är inte om Stig Malms agerande tar priset. I början på 90-talet så avslöjade Höglund de olagliga skatteaffärer som Stig Malm sysslade med. Detta glömde aldrig Malm, för åtta år senare, i mars 2001, så stötte de ihop efter en TV-inspelning och då agerande den gamla fackföreningsledaren på ett märkligt sätt. Höglund hälsade på honom men Malms ögon svartnade och han skrek åt henne:

Dig skulle jag vilja strypa! Du har förstört mitt liv genom din förföljelse av mig! Du har inte bara skadat mig utan i ännu högre grad min mor, som har tvingats leva med allt ditt elaka förtal.

Han fortsatte att skälla och gapa på Höglund och många runtomkring undrade vad som pågick och tillslut så ilsknade även Höglund till:

Stig Malm, jag har inte förföljt eller trakasserat dig mera än vad jag har gjort med någon annan. Jag har bedrivit en sedvanlig granskning av dig som makthavare precis på samma sätt som jag har granskat andra makthavare.

Givetvis så blev det löpsedel av detta ””Rapports Elisabet Höglund: Stig Malm ville strypa mig”

Hon berättar om kollegor på både Rapport och Aktuellt. Hon återkommer flera gånger till Eva Hamilton (idag chef på SVT) och påtalar hur lätt hon har haft det för att nå den position hon har idag. Manegen har varit krattad för henne och tyvärr tycker jag en uns av bitterhet slår igenom i Höglunds ord om detta:

Man måste kunna spela spelet också. Det kunde Eva, men det kunde inte jag.

Ibland uppfattar jag henne som sagt var som lättkränkt och väldigt rädd för kritik, även om jag kan förstå det mesta. Det hon har med sig från barndomen slår givetvis igenom, medvetet eller omedvetet i vuxen ålder. Boken tar också upp hennes upplevelser av Lets Dance samt rabaldret kring hennes medverkan i Förkväll. Hon berättar också om på det märkliga sätt som hon träffade sin livs kärlek.

Hon berättar också öppet om sina ätstörningar och sina självmordsplaner. Fast det som berör mig allra mest i boken är när hon berättar om sin dödsångest. I de orden har vi många beröringspunkter och här väjer hon inte för det jobbiga en millimeter. Starkt skrivet! Sammantaget är det en bra bok. Hon blandar friskt även om hon fokuserar allra mest på karriären.

Länkar i samma ämne
Cinnamon – “En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”
Second Opinion – Elisabet Höglund: Tar man för sig i media så får man tillbaka det