Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken (2010)

CarlXVIGustaf_Denmotvilligemonarken Nu har jag äntligen lyckas ta mig igenom Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken . Ja, jag säger “ta mig igenom” eftersom den var ganska tråkig. De som innan de ens hade läst boken och kallade den för både det ena och det andra, de hade i stora stycken rätt. Detta är en skvallerbok till 90% som skulle gå totalt obemärkt förbi om det inte var just Carl XVI Gustaf det handlade om, vår statschef.

Den känns på något vis sjaskig, speciellt när jag läser den andra delen av boken.
Den första delen är som ett lapptäcke där man snott mycket från andra böcker om kungen och det mest intressanta är väl detta om kungens nazianstuckna släktingar. Resten… ….zzzzzz.

Otrohetsaffärerna dårå? Tja… det må vara Nico i Atlanta eller Camilla Henemark i Sverige. Den enda som egentligen har med detta att göra är ju drottning Silvia som rimligtvis inte alls kan tycka att detta är något för svenska folket att få ta del av. Hon lär ju lida en hel del av att denna sida av landets kung nu blivit offentlig, även om hon gör allt för att visa annat utåt.

Att födas som kung måste ha varit ett rent helvete. Första delen berättar bland annat om de prov han fick göra vid Sjökrigsskolan. Det spelade ingen roll vilka resultat han fick eller hur han agerade rent praktiskt. Han skulle ju bli kung så det fanns ju ingen anledning till att bedöma honom. Hur roligt är det? Att det liksom inte spelar någon roll vad man får för resultat? Vägen är ju redan utstakat för honom och då kanske just detta med brudar och fester blev den spänning som han behövde i livet?

Hur roligt kan det vara att mycket i livet är riggat och serverat? Att allt ska vara till kungens belåtenhet och fördel. Hela tiden?

Ni som känner mig vet ju att jag rent generellt har svårt för jägare av olika anledningar och när jag läser om fasanjakten i Slovakien 2008 så mår jag illa. De sköt 450 fasaner, kungen tog livet av ungefär 70 stycken själv. Enligt boken så hade vittnen sett hur fasanerna hetsats mot jägarna och sedan bara lämnats kvar på platsen. De tog inte ens reda på fasanerna! Lokalbefolkningen fick enligt hovet ta hand om fasanerna och för mig känns detta bara så vidrigt. Man jagar för att sedan ta hand om det man tagit livet av. Nöjesjakt avskyr jag.

Många kvinnor berättar anonymt om kungen och hans sällskap i penibla situationer. Är man statschef så borde man väl ha ett eget ansvar för hur långt saker och ting kan gå kan jag tycka. Att liksom kritisera Camilla Henemark och helt glömma bort kungens roll i det hela håller inte tycker jag. Eller som en av tjejerna säger:

Det faktum att man ärver en titel och har en så otroligt viktig position i vårt land innebär att man måste ta ett ansvar. Det går inte att bete sig hur som helst och förvänta sig att situationer ska mörkas och räddas bland annat med hjälp av skattefinansierade pengar och en slags respektfull lojalitet.

Kungen har ett ansvar i detta och borde ha kunnat agera och rentutav stoppa sina vänner från att ordna upptåg där unga tjejer bjuds in gång efter annan. Gör man inte det, så får man faktiskt stå sitt kast och kritiken ska då inte ligga på tjejerna utan på kungen anser jag. För jag tror att många av historierna är sanna och detta har ju kungen indirekt erkänt på den numera berömda och hafsiga presskonferensen då han ville vända blad och då han valde att inte dementera någonting. Hovet valde ju också att inte vidta några rättsliga åtgärder, vilket även det förstärker den tesen.

Fast det viktigaste med den här boken är inte brudarna och festerna tycker jag, utan det som kommer först i slutet på boken. Författarna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer skriver:

Det går att göra ett tankeexperiment. Placera statsministern eller riksdagens talman, eller varför inte drottningen, i kungens ställe. Går det ens att föreställa sig? Problemet är alltså inte om kungen går på strippklubbar som man, utan om han gör det som statschef. Kan han på natten befinna sig i de miljöer vi beskrivit och exponera sig mot grovt kriminellt belastade personer, som själva i sitt nätverk räknar andra grovt kriminella som sina vänner – och dagen efter sitta som ordförande i utrikesnämnden där frågor kring landets säkerhet diskuteras?

Detta är ju det som är intressant och inte antal damer kungen har träffat genom åren.

Till vem vänder sig boken? Rojalisterna vill ju inte tro på det som står och republikanerna får vatten på sin presidentkvarn. Öppet mål så att säga.

Andra bloggare i samma ämne
Sladdertackans bokhörna – Recension
Islandsbloggen – Spåkvinnan: Carl XVI Gustaf och Silvia går skilda vägar
Ulf Bjereld – Carl XVI Gustaf – teflonkungen?
Vimmelprinssesans blogg – Camilla Henemark är veckans snackis
Dominika.nu – Nytt liv och så Camilla och kungen

Läs även andra bloggares åsikter om Carl XVI Gustaf, Silvia, Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher, Tove Meyer, Camilla Henemark, skandalbok, Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken, intressant?

Ett svar till “Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken (2010)”

  1. Det författarna skriver i sista stycket är intressant. Men hur långt ska det gå? Ska alla människor i en ”samhällelig rådgivande/beslutande position” kolla upp alla sina vänner och vänners vänner?

    Om personerna är kriminellt belastade är det då förbud att umgås med dem när de är fria?

    Jag läste boken för ett tag sedan, men tyckte den var helt ointressant. Inget nytt direkt. Att kungahuset på flera sätt är gammalmodigt/patriarkaliskt samtidigt som det ger ett modernt intryck med Daniel/Victoria är intressant.

    Otrohetshistorier anser jag att båda som utför dem har ansvar för, men de är knappast intressanta för någon utanför den i vanliga fall tre-konstellationen och eventuella barn det handlar om, de tillhör privatlivet. Att sedan kvinnor anonymt/eller senare träder fram tycker jag är helt ointressant.

    Ointressant bok.

Kommentarsfunktionen är stängd.