Tung i sinnet. Redan från början av dagen trots att jag försökte twittra om motsatsen. Att ljuga för mig själv är ju någonting jag är bra på. Så det var ju bara att fortsätta….

Eftersom jag inte har ordnat mammas och morfars grav i höst, så tog jag mig dit på lunchen.
Jag passerade minnesplatsen över offren för Estonias förlisning för de som hade anknytning till Uppsala. En tjej som gick på samma skola som mig var en av de som omkom. Hittade hennes sten och tänkte djupa tankar om hur märkligt och konstigt livet är.

Tung i både sinne och steg. Fixade tre ljung som jag grävde ner hos mamma och morfar. Graven var lika ovårdad som vanligt eftersom ingen annan än jag går dit… Förtvivlan bor i mig och jag blev kvar längre än vanligt.

Jag blir så trött på mig själv och min oförmåga att ta vara på det liv jag har. Jag var blytung idag som sagt på många sätt och det känns nästan ibland som om jag är på väg in i en “riktig” depression igen. Slår knut på tankarna och känner mig fastlåst och bara så svart hela tiden.

Det går väl över…

En gammal barndomskamrat som dog tragiskt i ung ålder fick plötsligt liv i mig igen och ett tag trodde jag att han levde fortfarande eftersom jag hittade en kille med just hans ovanliga namn i de kvarter där han bodde förut. Men han var för ung för att vara min kompis, fast innan jag fick det bekräftat så var pulsen ganska hög kan jag säga… Fast jag vet inte varför jag började att googla på honom idag… saknad kanske?

Fina äldsta dottern gladde mig med att ha middagen klar när jag kom hem från jobbet. En god pastasallad hade hon fixat ihop och det får hon gärna göra fler gånger. Sinnet lättades.