Veckorna går så fort. För mig är det just nu någonting som bara är bra. Det känns som om jag går och väntar på någonting. Den känslan har jag haft ett bra tag. Någonting säger inom mig, att den jag väntar på är mig själv. Att våga göra det som jag vill, men som jag hittills vägrat. Inom mig så känns vägen utstakad, men jag är rädd för att bli avvisad och inte accepterad om jag utmanar för mycket.

Min historia av svek och relationer som gått åt helvete gör mig rädd. Jag vet att jag måste vidare och att jag inte kan haka upp mig på allt detta mer. Framåt är enda vägen och den sats jag nu tagit i månader måste få ett slut. Det är dags att hoppa…

En förutsättning är att vara ren och inte ta till alkohol mera. Jag känner ju en otrolig skillnad den här helgen både fysiskt och psykiskt. Min rädsla och mitt problem tidigare har varit att just den här känslan tar slut på vägen. Det är ungefär som om jag har begränsat med livsenergi som bär mig. Det går bra ett tag, men sen måste jag fly till sådant som jag VET gör mig illa. Detta måste bara brytas nu, det handlar om vägval för mig. Jag kan inte fortsätta i samma spår mera. Det går bara inte. Som någon skrev, redskapen har jag ju!!

Jag måste hoppa nu. Ensam utan hjälp från någon eller någonting!! För min egen skull. Jag ska göra det jag så länge egentligen önskat under veckan. Sen får det gå åt helvete dårå om det nu gör det….