Det finns en del saker kring ens tro som kan reta upp mig så fasligt. Människor som förnekar varje form av existens förutom den dom kan se med sina egna ögon till exempel. Visst, det är också en tro, men det är också i många stycken en tro på svart eller vitt och en idiotförklaring mot oss andra som har andra trosupplevelser med oss i livet.

Humanisterna och dess tvärsäkra ordförande Christer Sturmark är en sådan själ och idag fick jag dessutom se en twittring i ämnet där sådana som jag i det närmaste idiotförklaras. Jag blir illa berörd av okänsligheten och att de inte kan förstå att vissa andra människor faktiskt har andra upplevelser med sig i livet. För mig personligen är det respektlöst när man dessutom vet vad jag varit med om, men ändå aldrig ens verkar reflektera över något annat än det som är här och nu. Det känns som om man aldrig lyssnat på mig genom de år vi varit vänner.

Ja, jag blir förbannad och arg. Det blir jag. Jag tror (vet) som sagt på någonting mer än det som är just här och nu och min mamma bevisade det verkligen för mig. Men det kanske dessa så kallade humanister också kan förklara bort med att jag var sinnesförvirrad och totalt puckad i skallen när hon besökte mig ett halvår efter hennes död. Då måste ju min syster vara lika korkad och dum eftersom mamma även kom till henne… ja, ni hör ju hur dumt det blir och till vilka åtlöjen de gör sig, de så kallade humanisterna som förnekar allt som det själva inte har upplevt.

Jag tror också på evigt liv. Jag tror på flera liv. Jag har själv gjort en regression som för mig var så trovärdig och som faktiskt vände upp och ner på mitt nuvarande liv. Jag fick viktiga pusselbitar. Skulle jag inte tro på det jag då var med om, så lovar jag, då är jag färdig för psyket. Direkt. Men det är väl kanske så de ser på mig…? Som en som man klappar på huvudet och säger “Det går över snart, Jerry”… vad är det om inte ickerespekt för människan och så ohumant som det bara kan bli för dessa så kallade humanister.  Jag vet vad jag har varit med om och jag är inte tyst om det. Kanske är det just det som är felet, att jag inte är tyst?

Jag prackar inte på någon min tro. Jag berättar om någon vill lyssna. Men jag reagerar när jag läser vissa saker som indirekt idiotförklarar mig. Då kan jag inte vara tyst längre. Humanisterna och dess fans borde ha samma respekt för mig som de själv kräver av de som inte delar deras tro. För att inte tro, det är en tro det också.

En sak  är säker i alla fall och det är att när vi dör, så får vi svaret och jag lovar er, då finns många som då kommer att bli jävligt överraskade.