Den killen är jag

När jag fick se skolkorten på Ellet så sprack jag. Det har gått så bra hela veckan men just då när jag såg bilderna på min guldklimp så kände jag bara VARFÖR!! Varför har det blivit så här? Varför sitter jag helt jävla ensam utan mina barn varannan vecka? Hur fan kunde det bli på det är viset??

Sen kom jag tillbaka till den där förnuftiga killen som varje dag försöker acceptera det han varit en del av att “ställa till”. Det som han innan brytningen längtade efter men som han inte hade en jävla aning om hur det verkligen skulle kännas när ensamheten väl var där. När det var på riktigt. Den killen som också blundar och bara lever på och lever upp när veckorna visar jämna tal.

En kille som är livrädd för relationer med andra människor. Som backar och aldrig tar första steget. För rädslan att bli avvisad återigen ligger där precis vid ytan och väntar. Den killen är jag.

På med förnuftet, in i masken och kör vidare. En dag till.

7 svar till “Den killen är jag”

  1. Nina: Jag har helt uppriktigt missat detta och så blir det ibland. Ibland så tänker jag att detta svarar jag på ikväll och så kommer det annat emellan. Men jag läser alltid allt.

    Du skriver bra och din analys av läget stämmer ganska bra. Men jag lever numera en dag i taget. Pallar liksom inte mer. Styrkekram tillbaka!

  2. Kikar in för att se om du svarar på alla dina feedbacks du får men ser nu att du inte gör det. 😦

  3. Om man i barndomen blivit väldigt sviken (svek kan ske på olika sätt) av de vuxna så tror jag det präglar en … att det inte är så enkelt att jobba bort vissa saker när man är vuxen. Att man på nåt sätt får lov att acceptera att det finns där men att man ändå på nåt sätt kan försöka ändra sina tankemönster ..vilket ju är lättare sagt än gjort. Känslorna inkräktar ju och det är inte alltid så lätt att balansera mellan förnuft och känsla.

    Med tanke på vad du gått igenom så kan jag mycket väl förstå att du har en rädsla i dig som inte är det lättaste att arbeta bort och det är inte heller säkert att det går att arbeta bort till fullo.

    Jag tycker du verkar vara en öppen människa som har många givande bra vänskapsrelationer men det kanske är en annan typ av relationer som skrämmer dig. Du är rädd för att bli avvisad .. jag får nästan känslan av att det är något som du inväntar som nästa steg .. att du tänker att det är ett faktum som kommer att ske. Kanske att det är ett negativt tankemönster som är svårt att bli kvitt och som du på nåt sätt kanske ska försöka ändra på .. men jag vet .. det är inte så enkelt.
    Jag önskar det fanns något bra råd att ge dig om hur du besegrar din rädsla för att närma dig andra.
    Jerry .. du duger och du är en bra person. Låt inte andra få dig att vackla och känna osäkerhet .. bli herre på täppan över situationen och ställ krav. Om den andra fortsätter vela och inte är rak mot dig är det väl bara att inse att det inte är någon för dig. I det läget är ju du helt klart värd bättre. Eller hur?

    Styrkekramar

  4. Jag kan ju bara tala för mig själv. Men jag tror att det i mitt fall grundlades när jag var nyfödd. Det är alltså inget jag har någon minnesbild av men känslan finns där. I varenda cell, i varenda por. Och det hjälper inte att cellerna förnyas, det finns där ändå. Det spelar ingen roll hur mycket bekräftelse jag får (för det får jag, på alla plan) och det spelar ingen roll att jag intalar mig själv att jag duger. På ett intellektuellt plan kan jag känna att jag duger men känslomässigt är en annan sak. 😦

  5. Åsa: Det är ju det jag försöker ändra, men som inte går alla gånger.

    Systerdyster: Men var kommer den ifrån? Kan man enbart se till barndomen eller är vi skapta på det viset? Jag undrar många gånger…
    Jag förstår vad du menar. Kanske är det så att vi trots allt inte känner oss själva tillräckligt bra? Jag vet inte jag…

  6. Mmmm, den där rädslan som du och jag bär på har ett oerhört högt pris. Den gör att jag tidvis inte vågat leva utan ställt mig vid sidan eller levt mitt eget destruktiva liv. Jag faller fortfarande tillbaka i det gamla mönstret i min rädsla att bli bortvald, att inte duga. Kanske inte så mycket att jag väljer bort andra människor men jag tenderar att vara en ”peoplepleaser” (finns det något bra ord på svenska?) och det mår jag inget bra av. För det är svårt att bli av med en känsla som sitter på cellnivå för det är vad det gör, tror jag då. Både kroppen och själen har minnen som jag själv inte riktigt är medveten om. Det låter yrigt, jag hoppas du fattar hur jag menar.

  7. Det som känns fel idag behöver inte vara det alltid. Jag vet att det är oerhört klyschigt, men det är ändå vi själva som väljer. En dag kommer när barn gör annat än bor hos någon av sina föräldrar.

    Ett liv utan familj, partner, barn går att leva på att bra sätt, men jag tror det krävs ett annat tankesätt.

Kommentarsfunktionen är stängd.