Sju Bondfilmer, Helgonet och Snobbar som jobbar. På senare år ambassadör för UNICEF. Ungefär detta visste jag om Roger Moore innan jag läste hans memoarer. Det är inte så mycket mer som jag vet efter att ha läst Mitt namn är Moore – Roger Moore. Visst, han berättar om sin uppväxt, sin väg till yrket, sina roller och en del om de länder han besökt i och med UNICEF-engagemanget. Men det är flyktigt och ibland tyvärr ganska tråkigt. Moore vågar inte riktigt stanna kvar och berätta lite djupare, utan går snabbt vidare i sitt liv utan det där som gör mig nyfiken på människor. Det oväntade och det som man inte kan läsa sig till. Det saknas i den här boken. Tyvärr.

Han är verkligen arketypen för en gentleman – stilig, elegant och aldrig för mycket på något vis. Engelsk dessutom. I boken så är han ganska försiktig med kritik mot sina kollegor och det han säger om Grace Jones (som han spelade emot i sin sista Bondfilm 1985 A View to a kill) är så typiskt Roger Moore på något vis:

Jag brukar alltid säga att om man inte har något gott att säga om någon så ska man inte säga någonting alls. Så jag säger ingenting.

Ett par undantag hittar jag dock i boken. Det ena handlar om David Nivens fru Hjördis som han inte hade mycket till övers för:

Hon var helt enkelt för jävlig mot honom. Jag säger det rent ut, och det tillåter jag mig, för David var en mycket kär vän, och han gjorde allt han kunde för att vara henne till lags men fick bara förakt tillbaka.

Sen gjorde Moore en film tillsammans med Jean-Claude Van Damme, där han inte alls fick den position i rollistan som var sagt innan av den skrävlige belgaren:

Egentligen har jag aldrig brytt mig så mycket om sådant, men Van Damme hade gått på så om att jag skulle stå först tillsammans med honom så jag hade verkligen förväntat mig att det skulle bli så. Nu stod jag istället med liten text efter titeln. Det kändes faktiskt som att få en örfil. Gudskelov hade jag inget mer att göra med mer Van Damme eller hans producentvän, och jag tänker inte ödsla mer bläck på att skriva om dem.

Annars så är Moore diplomatisk boken igenom och pratar gott om de allra flesta. Jag tror att har man ett genuint intresse av den idag snart 83-åriga Roger Moore och verkligen gillar honom så är denna bok att rekommendera. För oss andra blir den aningen tråkig emellanåt och för mig tog det ganska lång tid att läsa ut boken.

Läs även andra bloggares åsikter om Roger Moore, James Bond, Helgonet, Grace Jones, David Niven, Jean-Claude Van Damme, memoarer, intressant?