Damen med hunden

Damen med hunden
Det är väldigt sällan som jag tänder till gentemot mina medmänniskor, men idag så small det till. Historien är den att jag och Ellet hade varit på en bussutflykt (kommer en egen post senare med bilder och annat trevligt) och grabben ville sätta sig längst bak till höger i bussen.

Efter ett par hållplatser så kliver det på en dam med en hund. Hon är i 60-årsåldern och klädd i ett linne som sitter väldigt slarvigt. Hunden är inte kopplad och den kommer emot oss. Damen släntrar efter och säger sen med bister min till Ellet att där han sitter, det är en hundplats. Jag reagerar instinktivt och frågar vart står det någonstans? Damen blänger både på mig och Ellet och hon fortsätter ilsket att hävda att platsen är vikt för hennes hund. Jag ser att Ellet blir lite orolig över det tonfall som damen har.

Det är tomt i nästan hela bussen och jag själv surnar till rejält och häver ur mig att jag aldrig hört talas om att hundar har egna märkta sittplatser på Uppsalabussar och att vi inte tänker flytta på oss. Hon blänger på mig och väljer tillslut en annan plats åt sig och sin hund. Hunden lägger sig på sätet och åker så hela resan, trots att det tillslut är ganska fullt på bussen. När vi åkt en bit så börjar jag känna olust och en känsla av att alla hästar inte riktigt står på rätt plats i stallet så att säga i skallen på den aggressiva damen.

För döm om min förvåning när jag lite senare hör damen prata med en ung tjej som satt sig bredvid henne om killen som sitter mittemot. Du gillar honom va, du är förtjust i killen? Tjejen skruvar på sig och jag hör inte vad hon svarar, men jag hör att damen tillslut säger Välsignad vare Gud.

Det värsta är dock när damen ska gå av vid Dragarbrunn. Hon börjar gapa och skrika att chauffören ska stanna trots att vi inte nått hållplatsen och när en dam försiktigt försöker påpeka detta så kommer något så totalt oväntat ur käften på henne. Jag sitter och gapar en bra stund efteråt. Hon säger alltså i hånfull ton att “det vet du alltså att hållplatsen är här, din gamla fitta”. Ja, hon sa så och jag förstår i efterhand varför jag själv reagerade såsom jag gjorde gentemot henne. Hon kändes väldigt elak och hård i sättet och det hade jag svårt att inte reagera emot. Sen hur Ellet reagerade på det hela, det kan ni ju bara tänka er. Han pratar fortfarande om damen med hunden.

Ibland blir jag så jävla irriterad på människor som inte har någon form av hyfs inför andra och där impulskontroll totalt verkar saknas. Tala om att hon dagligdags måste vara i konflikt med människor som kommer i hennes väg med den hemska attityd hon uppvisade mot flera av oss i bussen.

Jag har ju givetvis nu kollat upp på Uppsalabuss hemsida om vad det är som gäller när det handlar om hundar. Det enda jag hittar är följande:

Hund En hund reser gratis. Har du fler hundar med dig ska ungdomspris betalas för övriga.

Så inte fan finns det reserverade platser för hundar i en buss. Den saken är klar.

7 svar till “Damen med hunden”

  1. Ja någon sorts psykisk sjukdom tror jag lätt man kan gissa sig till att hon hade. Att hon får ”gå lös” förvånar knappast, det ska mycket till innan man tvångsvårdas i dagens Sverige och så länge du bara är lite halvknäpp och undviker psykvården så får man ingen hjälp. Å andra sidan: vänder man sig till psykvården så är det inte säkert att man får hjälp då heller.

    Trist att ni blev utsatta. Hundar ska ALLTID hållas kopplade så fort de inte är i hemmet, tycker jag, oavsett om man hävdar att hunden är ”snäll” (är man rädd för hundar så är man ju rädd för alla hundar, man skulle ha en huggorm, eller en fågelspindel, i fickan att ta upp och säga att den minsann är så snäll så snäll nästa gång en hundägare klämmer ur sig den där frasen).

  2. Usch.. fy katten vad obehagligt!!! 😦 Det är läskigt med såna människor, faktiskt.. och speciellt om man har barn med sig!! Man kan nog förutsätta att det var nånting riktigt på tok där.. Stackars vovve också!! Dessutom blir man ju bekymrad över om hunden kan flippa den också, med en sån hemmiljö!! 😦

  3. Kanske är det samma dam som helt oprovocerat kallade mig slyna, jag var en student som var 20+… Folk runtomkring tittade förvånat på henne men insåg väl som jag att det var en riktig tokfia, ett psykfall med andra ord. Inte värt att ställa till med bråk med en sådan, men man undrar ju hur de får gå lösa.

  4. ”Välsignad vare Gud.” Där kom det. 😉
    Usch vilken dam.
    Jag tycker också synd om hunden. Han/hon är välkommen att flytta hem till mig och Sebbe.

  5. Men gud jag tycker synd om hunden. Hon är ju inte kapabel att ta hand om en sån… hon verkar nyutsläppt från psyket. Så trist. Jag har aldrig sett en hund sitta eller ligga på ett säte. Om man har en liten hund tar man väl med sig den i en kasse annars så låter man den ligga på golvet. Trist att det ska vara en kvinna i min ålder också… som hoppar på barn… usch!

Kommentarsfunktionen är stängd.