Det finns diskussioner på nätet som gör mig illamående. Där anklagelser och tjafs far åt alla håll. Jag vägrar att delta i detta och även om jag kan tycka någonting så vet jag att skulle jag ens försöka berätta min syn på vissa saker, så kommer det att missförstås och man får nästan löpa gatlopp för att man vågat. Det må vara fegt av mig, men när jag ibland kan förstå vissa saker för att i nästa sekund ha sympati med den som angrips så blir det svårt. Ingenting är svart eller vitt såsom många tycks tro. Men för den skull så har de som vågat min sympati. Det är bara synd att det finns en svans som misstolkar och som väljer att angripa anonymt och genom olika signaturer tror sig vara osårbara. Att stå rak och berätta vad man tycker utan att gömma sig det är att VÅGA!

Första orden jag skrev och som jag sparat är från 1999. Jag minns inte om jag var på nätet innan, men jag tror inte det. Hemsida och idag blogg. Många gånger så känns det som om jag upprepar orden om och om igen. På sista tiden så har jag blivit så trött på mig själv och att ha vetskap om detta. Ibland så försöker jag prata om annat, men oftast så håller jag käft istället. Eller så kommer en ny drapa, såsom det lät för 10 år sedan. Men och det är viktigt för mig idag, jag försöker idag att se att det har varit ett sätt för mig att ACCEPTERA mig själv. Att tjata och söka förståelse utanför mig själv. Sen har åren gått och det är liksom ingenting som går att göra åt detta. Det går inte att skynda på någonting som är så fundamentalt som att acceptera och tycka om sig själv. För många är det självklart, men inte för mig. Jag har aldrig vetat min plats när det handlar om kärlek och känslor. Har alltid varit förvirrad och idag försöker jag bejaka och acceptera det. Det får vara så, det är ingen fara att inte ha en etikett i ryggen. Det går bra ändå.

Jag vet vad jag vill idag och sen kanske det inte blir så i alla fall. Det är ok. Jag accepterar livets skiftningar och tar emot det som kommer emot mig. Jag tänker inte tvinga mig på någonting mer som jag drömmer eller fantiserar om. Det bränner så jävligt när det inte går som jag vill.

En sak som jag har haft brist på i alla år är TÅLAMOD. Det händer fortfarande att jag får den känslan, men i alltfler fall numera så kan jag andas in en extra gång istället för att gapa och skrika. Tidigare så kom det per automatik och jag kunde förstöra stämningen totalt. Det gällde främst emot familjen och de gånger alla ville någonting samtidigt. När det gäller tålamodet så har det hänt saker, det känner jag.

Regnbågsflaggan är världens finaste flagga. För mig står den för förståelse och kärlek. Att få välja att älska den man själv vill. Det är fint och ett ideal som borde vara självklart i ett civiliserat samhälle. Jag blir alltid glad när jag ser en regnbågsflagga. Det är kärlek för mig.