Allt jobbigt kring mina alkoholproblem har inte bara varit negativt. Det har också givit mig möjlighet att faktiskt på allvar försöka förstå varför jag är här på jorden. Ofta är det ju så att när man är med om någonting verkligt jobbigt så skakas hela ens existens.

Jag tvingas till val och situationen gör det omöjligt för mig att fortsätta leva såsom jag har gjort i stora delar av mitt vuxna liv. Att inte vilja se, att försöka ljuga för mig själv osv osv.

Ni som följt mig under lång tid vet ju att jag tror på ett högre perspektiv, att vi är på jorden helt frivilligt. Vi har en livsplan som vi tillsammans med vår guide drar upp huvudlinjerna inför när vi väljer att gå ner och då försöka få mer livskunskap och möjlighet att utvecklas som själar.

Jag har senaste åren många gånger tvivlat. Inte trott på någonting utan gått på detta med att vi föds och vi dör och sen är det svart. Tvivlet har varit ganska starkt och det har skapat rädsla och en oro över att de som anser att det är så kanske ändå har rätt.

Men den senaste veckan så har jag, efter flera år känns det som, äntligen fått tillbaka delar av den tillit som egentligen alltid har funnits där inom mig. Detta är så svårt att förklara med ord utan att det låter helt nipprigt, men jag har bett intensivt om hjälp den senaste tiden och verkligen menat det med hela mitt hjärta. Nu pratar vi inte om läpparnas bekännelser och önskningar. För mig har det handlat om liv eller död. Att helt enkelt avsluta och inte fullfölja den plan som jag har. Till detta har jag drivits just för mina problem med att inte kunna dricka alkohol och i det så finns det faktiskt även en positiv sida. Jag måste välja.

Vi är inte ensamma. Av olika anledningar så kommer vi ifrån det som vi har inom oss. Vi tillhör alla samma kraft. Jag har tappat mig själv gradvis, delvis med hjälp av alkoholen, som verkligen är en drog som förstör för oss människor. En drog som skulle vara totalförbjuden om den hade kommit idag.

Jag känner att jag får hjälp och stöd nu. Både av människor på jorden, men även av de som finns runtomkring mig, de som en del kallar för skyddsänglar. Min guide har också varit aktiv sista veckan. Jo, jag tror att vi alla har en guide med oss under vår jordvistelse.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om det här och vissa skulle tro att jag direkt behövde en enkel biljett till hispan och andra skulle garanterat förstå vartenda ord jag säger. För så var det för mig en gång i tiden. Jag satt och häpnade och kände hur jag växte som själ när jag själv fick höra om den personens upplevelser. Han var ju jag! Kände så igen mig.

För mig handlar det inte längre om rätt eller fel. Det handlar inte om att överbevisa andra vad jag känner inför det liv jag nu lever. För mig handlar det om att vara sann emot mig själv. Att hitta min väg. Att bejaka och förstå hur stora vi egentligen är, att det bara är vi själva som begränsar oss och att vi aldrig är ensamma. Jag tror verkligen att det är så och för mig finns inga alternativ. Den tanken stärker och gör mig lugnare. Sen spelar det liksom ingen roll vad som egentligen gäller. Det blir sekundärt när mitt mående och hela mitt väsen vågar tro på det som alltid funnits där inom mig.

Kroppar byts ut men energi och medvetande kan inte dö.