Någonting måste ju ha hänt med mig. Det är ju bara så. Skulle någon ha sagt till mig att jag frivilligt skulle gå till tandläkaren för att laga ett hål i våras så skulle jag ha skrattat åt dem. Aldrig i livet, skulle jag ha skrikit högt!

Idag så gick jag till tandläkaren och lät dem borra i min ena framtand. Det häftiga är att jag inte kände någonting. Tala om att hjärnspöken har skrämt mig genom åren. Visst, jag fick en liten bedövning men ändå! Jag är faktiskt imponerad av mig själv… (;-)

Efter käftis så blev det några timmar jobb. Sonen var hos mamma och när jag skulle hämta honom så blev det lite jobbigt. Han blev så ledsen och ville vara hos sin mamma lite längre. Jag förstår honom. Att behöva flytta fram och tillbaka hela tiden måste vara jobbigt. För mig blev det skitjobbigt när han senare snyftandes undrade varför jag och mamma inte bor ihop? Det gick rakt in kan jag säga. Han börjar bli medveten om situationen, den saken är klar. Han fick ringa till mamma igen och efter ett tag så blev det bättre.

Nu är han som vanligt igen. Stojig, glad och pratsam. Men visst känns det när han blir så ledsen över detta farande fram och tillbaka….