Av olika anledningar så har jag inte orkat med att resa så mycket de sista åren. Har varit ganska begränsad just för att jag inte pallat med människor och alltför sociala situationer. För att inte tala om kurser, seminarier och sådant där risken för att presentera sig själv funnits. Svårt för mig, men kanske någonting helt ovidkommande för andra. Det är väl dit jag försöker gå nu i livet, att förstå att jag bär och är lika bra som de andra.

Felix är med från tidig morgon. Han kan ibland vara så gosig.

 
Maxi väntar på att jag ska ge dem mat. En riktig tänkarkatt.

I alla fall, igår så vågade jag mig iväg på en utbildningsdag gällande vårt nya intranät. Det gick bra även om det för mig mest var ett repeterande av det jag kunde förutom detta med att puffa en nyhet. Det hade jag inte testat tidigare. Jag försöker ju mer och mer styra min tjänst mot just vårt intranät och där vara både tekniskt kunnig, men även kunna jobba i verktyget med att lägga in och layouta sidor. Det är stimulerande och det är väl det som gör att jag blommar upp och tycker det är roligt att jobba igen.

Våra lärare från kyrkokansliet var bra. De är lyhörda och lyssnade på våra tankar och funderingar. Bra.

Trots uttrycket från arbetskamraten och den kraftiga förseningen så var stunden på tåget på ditresan helt ok, med en helrolig konduktör.

Vi höll till i Söderhallarna bredvid Medborgarplatsen. Tåget var kraftigt försenat och varken SJ eller Banverket kan ha det lätt nu. Konduktören på vägen dit var trots det rolig i sin beskrivning av allt det som inte fungerade såsom det skulle. Vi kunde inte låta bli att skratta åt hans galghumor som jag fortfarande funderar på om den var medveten eller ej. Tänk om man hade fått det på band. Han sa bland annat att han ville dra till skogs. När han dessutom en stund senare förvånat påpekade att nu står det ett godståg framför oss så gapflabbade vi. Det har inte Banverket sagt något om fortsatte han. Han hade en sådan ton i allt han sa att det inte gick att låta bli att skratta. Ja, ni skulle ha hört honom. Det var en av dagens höjdpunkter mitt i allt krånglande med tågtrafiken. Det gjorde liksom att vi stod ut och inte brydde oss, trots att vi tillslut blev en timme försenade till kursen.

Suddig bild på del av Söderhallarna innan lunchrusningen.

Fast det klart, när vi på lunchen sprang omkring i Söderhallarna (besökte bland annat Indiska) och jag framför mig fick se Shirley Clamp med barnfölje, då var min dag räddad. Jag stirrade men hon gick på i lugn takt och fick ur sig något till barnen att de skulle se sig för i all trängsel. En svart-vit randig tröja hade hon på sig och jag kunde inte låta bli att stirra, schlagernörd som jag är. Kompis M missade nästan hela föreställningen, men tillslut så hajade även hon till. För mig som kommer från förorten så är sådana här små kändisstunder stora. Ni stockholmare är väl vana förmodar jag? Fan, att jag inte vågade krama om henne och säga ett och annat! Det hade varit ett minne det….(;-)

Det här med trängsel är ju också ett kapitel för sig. Nu kanske det är värre tack vare alla förseningar, men att åka tunnelbanan varje dag för att ta sig till jobbet i dessa människomassor är någonting jag aldrig skulle klara av. Det är så stressat och forcerat allting. Energipåslaget är alldeles för högt och jag var alldeles slut när vi äntligen kom upp från tunnelbanan på vägen hem. Tala om trängsel och för ett tag kändes det som om jag var i Japan och dess kända trängseltunnelbana där folk nästan är staplade på varandra.

Lunch på Scandic Malmen och eftermiddagsfika med riktigt god kaka.

Att jobba på SJ eller Banverket måste vara en pärs just nu…

Som sagt, kursen var bra även om det gick alldeles för fort. Att sedan också få sitta med arbetskamrat M på hemvägen och prata om varat, livet och våra egna situationer gjorde att jag levde upp. Fan, vad jag saknar att prata med henne om sådant. Det kände jag. Ja, överhuvudtaget att få umgås med människor som kan prata lite djupare. Efteråt när jag hade kommit hem i tryggheten så grät jag en skvätt och som vanligt så kan jag inte sätta fingret på varför. Det finns ju som ni vet en längtan i mitt liv till förändring och många gånger känns det som om jag bara står och stampar. Ensamheten överväldigar mig på ett sätt som bara gör att gråten kommer. När jag då får prata om detta med någon som verkligen förstår så tar det på mig. Att komma igenom helt enkelt det lager som jag av många anledningar måste ha. M är en fantastisk själ, så är det bara. Det har jag alltid tyckt.

Avslutade dagen med OS. Så kul att kolla helt plötsligt. Från början så reflekterade jag inte ens över att det var olympiska spel, men det har liksom blivit mer intressant ju bättre det går för Sverige. Så nu är jag med på det mesta och kör både med TV, livesändningarna från SVT samt Twingly Live med taggarna #svtos och #vinteros. Twingly Live är ju en ny tjänst som jag bara älskar. Där blandas högt och lågt och många gånger så är det där saker och ting om vad som händer rapporteras först.