Jag längtar hem. Men till vilket hem?

Kom på mig själv igår att känna så. Fan, vad jag längtar hem. De tankarna kommer ofta när jag ska sova. Igår ville de inte släppa taget om mig.

Jag funderade på detta med hem och kände att jag har aldrig haft något hem som känns på det sättet som det jag längtar till. Ett hem är en förvaring och ett tillfälligt tillstånd. Ingenting bestående och för mig har jag haft otroligt många sådana ställen att vara på tillfälligt. Många gånger otryggt och oroligt.

Nej, känslan av att längta hem nu är någonting helt annat. Jag vill hem till någonting jag inte kan definiera, men det är någonting som är tryggt och varmt. Där jag är jag och inte behöver kämpa mer. Där trygghet råder. Kanske bortom det jordiska…

När jag tänker tillbaka på de hem jag haft så har jag aldrig riktigt haft den känslan. Det närmaste jag kommit måste ju vara de hem jag haft tillsammans med A och då speciellt radhuset. Men inte kunde jag vila i det och vara nöjd. Men det är nog det närmaste ett hem jag har kommit.

Tänker på mitt nuvarande boende. Det är helt ok och jag försöker se det som mitt hem. Men någonting fattas. Jag tar mig hit efter jobbet och vilar. Fast jag skulle lika gärna kunna bo vart som helst. Egentligen. Ganska otrygga tankar och något som skrämmer mig många gånger.

Mitt hem och den viktigaste platsen för mig är inte en fysisk plats. Det stället finns inte. För mig måste jag hitta tryggheten i mig själv och däri fått ett så kallat hem. Platsen har aldrig räckt för mig och flera av dem var dessutom fyllda med otrygghet. Kanske är det därför jag känner som jag gör? Ett riktigt ombonat hem med trygghet har liksom inte funnits i min värld.

Jag vet inte vad jag vill säga med dessa ord, men att tänka på att få komma hem när jag ska sova handlar nog inte om en fysisk plats utan mer om någonting annat, något som jag bara kan hitta inom mig själv eller om jag ska höja perspektivet lite, något som finns bortom detta jordeliv. Att få komma hem helt enkelt.