Fars dag

Tänker på vilka fadersfigurer jag har haft i mitt liv en dag som denna. Blir lite ledsen vid tanken. Det är väl den biten som är svårast för mig att acceptera. Att det blev som det blev. Intalar mig själv att det inte är så viktigt, men djupt därinne så är jag påverkad av att aldrig ha haft en pappa att lita på och som älskat mig för den jag är. Så är det ju.

Jag har överlevt trots detta. Under min livsresa så är det två män som ändå har gjort vad de har kunnat för att vara där för mig. Det var Sven, som lämnade jordelivet för snart ett år sedan. Han hjälpte mig och min syster när inte mamma och pappa fanns där. Han öppnade sitt hem för oss. Utan hans hjälp under de svåraste åren så hade livet både för mig och syrran blivit än värre. För det är jag honom evigt tacksam, men han kändes aldrig som en pappa för mig. Han var en vuxen, en som fanns där och gjorde så gott han kunde, men jag var stängd och kunde inte rent känslomässigt öppna mig för honom.

Sen är det C, min arbetskamrat, som jag träffade första gången 1983. Han är väl närmast en fadersfigur man kan komma i mitt liv. Han har funnits där när det varit svårt för mig, jag har alltid haft hans öra och han har varit väldigt viktig för mig under många år. Vår kontakt är väl idag inte lika intensiv som den var, men jag tycker mycket om C och för mig är han det närmaste en pappa jag kommer. Han vet att jag uppskattar det han gjort för mig och utan hans stöd i mitt liv så hade saker och ting varit svårare för mig.

Men visst är det så att jag saknar en riktig pappa. En fadersfigur helt enkelt med allt vad det innebär. Det vågar jag säga idag och jag gör allt för att mina barn aldrig ska behöva känna och uppleva det jag har i bagaget gällande detta. Att stortjejen ringde mig i förmiddags och grattade mig på fars dag betyder oerhört mycket för mig. För när jag inte har någon egen far att fira, så blir sådana här saker så viktiga för mig, trots att jag gör allt för att inte visa det.

5 svar till “Fars dag”

  1. Oj. Sedan 27 juni 2005. Efter en osedvanligt blöt midsommarhelg som slutade med en avgiftning på St Görans sjukhus.
    Då fick jag nog, på riktigt. Det första året drack jag Antabus ett par ggr/v och prövade också Revia och Campral. Kombinerade allt detta med AA-möten i stort sett varje dag. (hängslen och livrem, du vet)
    Och ärligt talat känner jag aldrig något sug efter att dricka. Jag har nog accepterat att jag aldrig var särskilt intresserad av att ta ”en” öl eller ”ett” glas vin. Mina konsekvenser blev så fruktansvärda att jag till slut fattade att den enda vägen var att avstå allt med alkohol. Det låter ju så himla lätt…men de sista åren jag drack var så fasansfulla och fyllda av brutna löften, misslyckanden och DET var verkligen inte lätt.
    Jag hoppas så innerligt att du ska få uppleva det som jag har hittat. Du kämpar på så bra trots besök från Herr Ågren. Han kommer att överge dig när han inser att han inget har att hämta. KRAMAR!

  2. Systerdyster: Tack! Jag tar en dag i taget. Det går bra oftast. Hur länge har du varit ren? *nyfiken*

  3. Ännu mera GRATTIS! Det är en sanslöst lång tid att vara nykter för sådana som oss. Fast det fattar ju inte riktigt de där oalkoholisterna. Må så gott, var rädd om dig.

  4. Systerdyster: Nej, det har jag inte. Tack för de tankarna. Det stärker mig. Jag mår så bra jag kan nu efter det att jag lämnat barnen… du vet…4 månader idag. Känns bra. En fin kväll till dig också!

Kommentarsfunktionen är stängd.