Hade jag sett Revolutionary Road för ett par år sedan så hade den träffat mig i magen som en stor och obehaglig ångestklump.

Frank & April Wheeler som spelas av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet är det perfekta paret i den amerikanska 50-tals drömmen och den perfekta kärnfamiljen. Utåt sett.

Han framgångsrik i arbetet och hon hemma bland grytorna. Utåt så perfekt och fint där ingenting av den verkliga fasaden får tränga fram. Som sagt, hade jag sett filmen sommaren 2007 så hade jag blivit knockad. Känslorna, hopplösheten och det omöjliga i förhållandet är träffande. Det där som man inte riktigt kan ta på, men som ändå genomsyrar hela ens vardag.

April känner sig misslyckad och vill flytta till Paris. Hon trivs inte på Revolutionary Road i medelklassområdet där alla är så harmoniska och lyckliga i sina förhållanden. Hon klarar inte av spelet och vill bort från alltihopa. Frank förförs till en början av hennes längtan till Paris, men efter befordran på jobbet så börjar han tveka alltmer.

Mäklaren (Kathy Bates) har en, på den tiden klassad som sinnesjuk, son (Michael Shannon) som säger sanningar vid deras besök hos paret. Detta och en oväntat graviditet gör att det svarta hålet öppnar sig i denna tidlöst olyckliga parrelation. Utgången stavas katastrof.

DiCaprio och Winslet når inte in till mig helt i sina rolltolkningar och det kanske beror att jag idag kommit vidare och inte låter mig beröras. Jag vet faktiskt inte varför. De är inte dåliga, men någonting saknas för att jag helt ska hänföras totalt av deras agerande som paret Wheeler.

Betyg: ***

Läs även andra bloggares åsikter om Revolutionary Road, Leonardo DiCaprio, Kate Winslet, Kathy Bates, Michael Shannon, filmrecension, film, intressant?