Det är nog som ordspråket säger eller vad det är. Att lasterna förflyttar sig. Att gå från en till en annan är nog min melodi. Det där tröstätandet finns uppenbarligen kvar, även om det inte är på samma sätt som tidigare.

Jag ställde mig på vågen i morse. Har inte vägt mig sedan LCHF-projektet. Siffrorna fick mig att sitta still i minuter. Jag stirrade in i väggen. Var tvungen att ställa mig ytterligare en gång. Samma otäcka siffror.

Jag lurar mig själv. Mår bra i sinnet och tycker verkligen att livet är bättre. Lyssnar på orden att nog ser du lite smalare ut, trots att känslan är tvärtom. Kanske är det så att jag varit så fokuserad på att inte kröka, att det skapat och förstärkt andra laster. Mitt ätande.

Det var verkligen en viktchock. Jag har aldrig vägt så mycket som jag väger idag och ändå så känns det inte så illa. Visst, det stramar lite här och där, men jag mår ju bra mycket bättre än jag gjort på år. Märklig känsla att se de där siffrorna piska emot mig när hela jag känns energisk och lustfylld med att göra saker.

Nu har jag bestämt mig. Jag ska ner till tvåsiffrigt innan julafton. Det är många kilo det, men jag vet att det går. Om jag bestämmer mig.

Det var verkligen en viktchock detta för mig. Ett uppvaknande. Det ska jag visa för mig själv och jag har liksom inget val nu. Det går inte att gå upp i vikt och tro att man ska komma undan utan kroppsliga problem. Under kategorin kost/mat kommer jag att skriva om min jakt på kilona. Startvikten idag är 124 kg! Det är fanimej inte klokt.